En resa – många minnen. Dag 11

Efter diverse morgonsysslor så blev klockan 10:00 och det var dags att åka in till Andenes. Av någon anledning fick vi hafs-leta efter mössor eftersom ingen av oss packat ner det i väskan. Det hade stått i rekommendationerna från Valsafarinsbolaget att varma kläder, regnkläder, vantar och mössor var viktigt att ha med. Vid 11:00 checkade vi in vid Valsafaricentret. Vi fick information om Valsafarins uppgift och sedan en guidning på deras museum. De trodde att avresa skulle bli klockan 15:00. Allt hänger på vädret, det är liksom inget man chansar med.

En information vi fick var att om, OM, någon olycka skulle ske så skulle alla få flytvästar men vi fick under inga omständigheter hoppa i vattnet. Man skulle endast hoppa i livbåtarna. Jag kan mycket väl förstå varför med tanke på det iskalla vattnet men det var inte just en betryggande information att få precis före man ska bege sig ut med en ganska liten fiskebåt på ett skumpande ishav.

Vi gick och åt lunch på restaurang Riggen som ligger precis vid Valsafaricentret.

Vid 14-tiden hade vi redan kommit till den plats i hamnen där båten skulle avgå. Den var ännu ute med en annan grupp valsafari-turister. Det var folk av olika nationaliteter, däribland ett franskt sällskap som hade en dam som, ja jag vet inte hur jag riktigt ska beskriva henne, men hon verkade vara fullständigt på fel plats. Hon lät mycket, och mycket högt och detta endast på franska. Hon var en tvärhand hög och hade ett par tunna sommarbyxor på sig. Urban beskrev hennes kroppsspråk som en ”studsande badboll”, en blommig sådan. Det är förunderligt att det i gruppresor alltid utkristaliserar sig någon/några som utmärker sig på ett irriterande sätt (nu har jag väl inte skrivit för mycket).

Vädret var underbart skönt, dock måste man betänka att det var endast 9 grader i luften. När båten kom in till hamnen igen och de andra båtturisterna klev av försökte vi utröna på deras miner hur det hade varit. Det var en ganska neutral och något behärskad grupp som klev av så vi kunde inte riktigt säga vad detta berodde på.

Alla fick ställa sig på nedersta däck medan båten lämnade hamn. Båten la sig på sida när den svängde och hade sig. Nåja, jag njöt av utfarten. Urban höll en mindre föreläsning för mig om hur man ska göra på havet så man inte blir sjösjuk. Jag lät honom prata jag tänkte på mitt eget knep. Jag har alltid haft problem med att bli åksjuk i bil men på den här resan vi hittills haft hade jag inte haft några problem alls.

Vi såg Kelp-skogen som låg på ytan. Vi kunde inte utröna om de växte där eller om det var sådant som flutit upp till ytan. Snart var vi ute på öppna havet och då sa Urban. - Jag känner mig lite konstig. Ja det gjorde jag också. Magen hade det ganska skvalpigt av gungandet men jag stirrad envist ut på horisonten så snart det blev oroligt inombords. Den här resan hade kostat alldeles för mycket pengar för att jag skulle uppleva den i en spyhink!

Nåväl, Urban kunde inte klara sig länge. Han fick först en, sen två, sen tre, sen många fler spypåsar. Han låg på en träbänk med ett tjog filtar över sig. Min sjöhjälte var slagen och låg som en klubbad säl. Guiderna var mycket hjälpsamma. Jag noterade att de andra resenärerna tittade och gav varandra blickar. Kanske skrattade de i smyg eller så gruvade de sig för om de själva skulle drabbas. Ja, jag vet inte för jag hade full ork med att titta ut över havet och horisonten.

Sååå, ropade någon… ”VAL”… Den befann sig på andra sidan däck så jag sprang dit med kameran. Skepparen hade koll på valen och ropade ”DIVING” när den böjde sig på något visst sätt. Så dök den och vi kunde se stjärtfenan. Jag bara säger det WOW!. Jag berättade för Urban som inte orkat kliva upp. Jag tyckte verkligen synd om honom. Det hade börjat gunga ännu värre och blåsten hade tagit i. Så ropade någon ”VAL” igen och då var den på vår sida om däck. Först såg man hur det kom som vatten stänkt rätt upp när den blåste. Jag sa till urban som satte sig upp. Bänken han satt på var precis vid relingen så han behövde inte resa sig upp, tack och lov. Så ropade någon ”DIVING” och så såg vi den dyka. Jag fotade igen. Det visade sig vara en identifierad val som de kallade för Quasimodo. Han var 17 meter lång!

Sen var det som att alla började slappna av och därmed var de mer öppna för att känna hur havet skummade och båten gungade och hur allt liksom gick upp och ner, upp och ner, upp och ner…. Jag såg den ena efter den andra stupa på sin post. En doft av maginnehåll låg över däck. Jag fick verkligen på ett mycket intensivt sätt titta ut över horisonten, inte tänka på lukt eller se på folks hulkande gester.

På hemfärden, som hade påbörjats, serverades det soppa och då plötlsigt förstod jag vad det var som luktade, grönsakssoppa. Ett tips kära läsare: Servera inte grönsakssoppa på stormigt hav! Fy faaaan vad den luktade!!! Och där satt folk och åt men det var just det jag inte skulle titta på . Så jag stod hela hemfärden stirrande ut över horisonten. Jag fick ishavets salta vatten över mig för det gungade rejält. Vi hade varit 10 nautiska mil (ca 17 km) ute till havs och det tog tid att komma tillbaka till hamn, speciellt om det liksom gick en ”omväg” på alla vågor som båten rullade på.

Det var en skön känsla att vara på landbacken igen. Vi fick veta att det blåst 11 s/m och att de egentligen inte borde ha gått ut alls. Nice tänkte jag, money talks. De skulle ställa in nästa båttur. Urban såg ut som att han blivit körd genom en torktumlare och det var han som skulle köra hem till stugan. Tur att vi bodde så pass nära. Vi for införbi affären och handlade lite och sen susade vi hem till varma goa stugan. Urban stupade i säng direkt men jag försökte ”landa” efter min upplevelse. Såg på norsk TV en stund men, nä, jag gick också och la mig. Jag vaknade vid 00:15 ca av att Urban var uppe och fixade något att äta. Han var ute och fotade midnattssolen . Jag iddes inte se den, jag somnade om.