är vi fått i oss en rejäl frukost och packat in allt i bilen igen så for vi iväg. Vi passade på att köpa något kaffebröd, i ett bageri där i Mo i Rana, att ha vid någon av våra pauser längs med vägen.Sen for vi norrut. Jag ville se på några grottor som skulle vara beläget strax norr om Mo i Rana. Något norrmännen missat är behovet av TYDLIG skyltning med kilometersanvisning på VARJE skylt. Jag tror att många turister väljer bort att svänga av till besöksmål för att man inte ser/vet hur lång avstickare det blir. Jag får maila norska turistrådet om detta!
Vi svängde av ändå och när vi kom till Setergrotten så var det stängt, det skulle dröja flera timmar innan det skulle bli någon visning så vi gick in i skogen själva. Urban skojade om Björnar och andra rovdjur för att skrämma upp mig. Vi såg höll dock på att trampa i spillning efter räv, om det nu är så skrämmande. Vi gick inte in i grottan eftersom vi inte visste hur den såg ut. Det kan ju finnas farliga passager etc. Det var bara att åka vidare. På vägen passerade vi Saltfjellet. Hade vi haft tid hade vi åkt till andra sidan av fjället och sett på Svartisen, men nu skulle vi resa så långt att vi struntade i det.
Det syntes och kändes att vi var över trädgränsen. Det var helt kalt och med en fantastisk utsikt. En märklig känsla speciellt med SNÖN som låg på flera håll. Vi stannade vid en parkeringsplats och jag kunde inte låta bli att bege mig upp mot snön. Det var verkligen annorlunda att vara sommarklädd samtidigt som fötterna blev både blöta och kalla av snön. Ovanför snön var det som om några stenar var ställda i en speciell ordning. Jag tänkte genast att det kunde vara något samiskt. Jag klättrade dit upp. Kanske var det något rituellt men troligast är att det var en vandringsled som var markerad.
Efter den lekstunden åkte vi vidare någon kilometer till Polarcirkelcentret. En enorm turistanläggning som var byggt uppe på fjället. Och här var det turister i stora mängder. Vi gick in och kollade av souvenirbeståndet men köpte inget. Souvenirer är inte riktigt min grej.
Jag såg däremot en smart soptunna, om nu smart är rätt beskrivning. Den var enorm och slukade säkerligen stor mängder skräp. Jag pratade med ägaren av anläggningen som sa att den dessutom tömdes 2 gånger i veckan. Det ni Gotlands Renhållning! Stora soptunnor såg vi på många rastplatser under vår resa och där fanns inget skräp kastat bredvid!
Resan fortsatte sedan ömsom uppför och ömsom nerför samtidgt som vägen var smal och KURVIG. At åka en smal kurvig väg brant nedför inne i en tunnel är en mycket speciell känsla kan jag lova. Vädret ändrade karaktär. Luften blev svalare ju närmare havet vi kom och vi märkte att det fanns mygg.
Vi hade bestämt oss för att åka förbi Saltstraumen, som är världens starkaste malström. Den ligger helt nära Bodø och vi svängde av från E6:an strax före Rognan och åkte över ett annorlunda landskap. Det var uppför och nedför precis som förut men landskapet kändes lite annorlunda. Här gick lamm fritt över hela området. Dessutom hade de getter i ett stort hus vars mjölk blir till en ost som kallas för Misværost.
Efter många kringelkrånglande svängar kom vi fram till bron som går över Saltstaumen. Urban fick åter igen samla sina yrselanlag och hålla dem under kontroll. Det var ju han som skulle köra över bron. Broar finns det got tom i Norge och höga är de och SMALA: Några av dem är så smala att de har en liten mötesplats högst uppe på kullen så man kan släppa förbi mötande trafik. Saltsraumen strömmar rejält trots att den gör det i plant läge. Det var verkligen märkligt att se och jag försökte fånga strömmarna med kameran.
Efter oändligt många timmar kom vi till ett kafé, där Urban alltid brukat stanna vid på sina många resor till Norge, och vi stannade där för en välbehövlig paus. Den låg vid en älv som heter Kobbelv. I forsen som man såg från kaféet hade de placerat ett troll. Tanken är väl att man ska börja fantisera om troll osv men jag undra varför det i Norge är så närvarande detta med Troll. Överallt fanns de, på husväggarna, på bilarna i trädgårdarna osv.
Sen fortsatte resan den sista biten. Urban var som ett litet barn ”på väg till mormor”. Hans avståndsbedömning har påverkats av hans tid på Gotland. Han sa att det var bara ett kort stycke men kunde vara flera kilometer. Norrlänningars och gotlänningars bedömning om avstånd skiljer sig nog en smula tror jag.
Men så var vi framme och vi möttes av varma hälsningar. Kära återseenden är alltid varma. Vi blev inlogerade i en gul timrad stuga vid foten av fjällen, Kråktind och Stortind, och med utsikt över Atlanten. Det var en så skön känsla att veta att vi nu nått fram till ett viktigt delmål på resan och att vi inte skulle fortsätta nästa dag. Nu kunde vi vila några dagar och bege oss på upptäcksfärd. Vi umgicks med värdfamiljen och deras vänner en stund och sen gick vi till vår stuga. Det var så stilla och fridfullt.
Vi satt på altanen och fikade i tysthet och bara tog in detta fantastiskt vackra. Jag skickade ett mms till några även om jag förstår att det inte går att återge i bild vad man ser och upplever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar