Att leka är att läka…

Jag är en vuxen person som närmar mig de 50. Inom mig bor det stadigt en nyfiken unge som regelbundet måste lyfta på stenar och leta okända världar. Astrid Lindgren sa att hon och hennes syster ofta satt i något träd, även som gamla. Det är just det, att fortsätta ha sitt barnasinne med sig i livet oavsett ålder som gör att man fortsätter känna sig ung. Lek är viktigt för att hålla sig ung även om själva leken förändras efter ålder och livssituation.

När jag var barn så lekte jag många lekar. Vi var mycket kreativa, både tillsammans och på egen hand. En av de tidigaste lekarna jag minns var att ”göra isbana”. Vi stod vid ett staket och sparkade på marken med fötterna på en snöfläck. Sakteligen så blev det isbana där. Vi höll isbanan vid liv genom att fylla på med vatten och sparka. Fråga mig inte hur just det var så kul. Men det var gratis och det var på gränsen till sportaktivitetet.

En anna grej var att leka ”bondgård” ute i skogen. Varje typ av kotte blev till en sorts djur, beroende på trädart och kottestorlek . Vi skapade inhägnader med trädrötter som låg ovan jord som vi kompletterade med pinnar. Vi använde inte tändstickor för att skapa ben. Det var så ”fjuttigt” på något vis. Vår bondgård var stordrift och så många tändstickor fanns inte i hela världen som kunde täcka ett sådant behov. Så det fick bli utan. Leken var ju inte beroende av det.

Det var klassiska lekar som krävde en mindre grupp för att fungera, ”halli hallå”, ”påven bannlyser”, ”kull”, ”tre vinkningar”, ”burken” osv. Vi hade egna grejer också. Lekar som uppstod av ingenting. Vi lekte där miljön kändes inspirerande och där det många gånger ansågs farligt för barn att vara. Vi bodde på ett berg och det stupade ganska tvärt ner på ett ställe. Men just där var det ju extra kul att vara. Kanske man hade utvecklat en perfekt bergsklättrarådra om man hade fått fortsätta. Jag har besökt platsen som vuxen och det var definitivt en farlig plats, men jag förstå varför vi tyckte den var spännande.

Jag levde mina barndomsår i slutet av röda – och – vita - rosen eran så de äldre lärde de yngre rövarspråket.

Jag minns att det var ganska uppdelat mellan tjejlekar och killekar, även i språket. Man lekte med dockor eller man latjade med bilar. Jag hade en gammal rostig bil som jag använde som ”biljett” för att få tillträde till sandlådan när alla grabbar samlades för att köra med leksaksbilar. Jag var inte särskilt intresserad av att köra runt med bilen i sandlådan utan jag ville bygga och konstruera. Lösa det tekniska med tunnlar och broar. Tekniska och logiska lösningar är något jag tycker om att ”leka” med och som jag delar med några av mina systrar.

Fast vi kunde ”bygga” dockor av snö också. Dem gjorde vi säng och sånt till, i snö. Stackarn fick sova alldeles ensam därute i vinterkylan.

En annan grej vi gjorde var att under våren bygga dammar och sakta lotsa vårvattnet nedåt. Det var så roligt att få alla fördämningar att hålla och att få vattnet att rinna just där man tänkt.

När jag blev lite äldre så hade lillesyrran en grej, vi skapade ett eget teckenspråk. Det glömde vi bort ett par år, tills en dag när vi, som vuxna, skojade med hennes dotter. Vi skulle snacka hemligheter och kunde inte använda engelska längre för dottern började snappa upp orden för bra. Så då tog vi till teckenspråken igen. Då slog det mig hur nära det ”riktiga” teckenspråket vi ändå hamnat med våra tecken. Kanske finns det en slags naturlig logik även i teckenspråk?

När man blir äldre så förändras lekarna. Speciellt vi tjejer utvecklar detta med att ”snacka ihop”. Man ”är” med någon och bara snackar sig igenom timmarna. Jag har aldrig varit särskilt ”tjejig” i min relation med kompisar.

Något jag alltid haft med mig är nyfikenhet. Pippi Långstrumps ”leta spunk” är min grej. ”Man vet vad man letar efter när man ser det”. Precis så kan det vara. Man grunnar på något, det mal och mal i huvudet och så… poff… så kommer man på vad det var. Likaså kan det vara så när jag ger mig ut med kameran. Jag vet inte vad jag ska fota. Men så… där… så har jag ett objekt. En kort tid gick jag med i en grupp och hade fototema. Man fick leta efter dessa teman vart som helst. Det var ganska kul.

Precis så är det nu med denna blogg. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Söker i min omgivning och i min hjärna. Vad ids jag berätta. Vad ids andra ta till sig. Ibland blir det allvar och ibland blir det trams. För mig är bloggen en lek. Jag kommer att leka den tills jag lekt färdigt.

Jag tror att detta med att tillåta sig att leka, dvs vara kreativ, är precis vad vi behöver. Att tänka själva och skapa med kroppen eller med huvudet. Det kan vara att sy, sticka, måla, bygga, fota, laga mat, skriva, photoshopa osv osv. Allt detta bidrar till att man mår bra, att man läker ut stress och oro. Man ger sig själv en bekräftelse. Jag har kul och jag leker med mitt liv vad gör du?