Huvudsaken är att man håller sig varm när man ska vara cool

När jag cyklade till arbetet den första riktigt kalla höstmorgonen så saknade jag något varmt på huvudet. På vägen funderade jag på detta med att hålla skallen varm eller ej. Så kom jag att tänka på alla de olika tingestar som jag prytt mitt huvud med under decenniernas gång.

När jag var barn var det hyper-inne med s.k. Gunilla-mössa. Alla som verkligen var ”nåt” hade en sån. Vi syskon fick var sin som någon familjemedlem virkade. Varför den kallades för Gunilla-mössa vet jag inte, den kallades också för pilotmössa, men den var måttet på hur snygg man kunde bli. De vuxna hade en slags sjalett i silkigt tyg, oooh så vackra de var. Sen fanns det en genomskinlig nylonvariant som oftast bars av kvinnor som hade papiljotterna i håret. De fanns ofta i pastellfärger.

Senare när man började ana tonårens ljuva ankomst så dök det upp tuffare modeller att ha på huvudet. Den supermoderna kepsen som kom i slutet av 1960-talet hade jag ingen men ååååå så häftigt jag tyckte det såg ut. Då gärna till en käck fiskbensmönstrad byxkjol.

Ungefär samtidigt så kom Beppemössan. Ja, jösses vilken grej. Den skrev man allt möjligt tufft på, Hep Stars, Tages, Make Love not War osv. Jag hade en gul och kände mig nääästan som en av dem i Kullamannen. Det var med denna skapelse på huvudet som man första gången smygdrack mellanöl, hur man nu kunde göra den kopplingen.

Under början av 1970 när man mer försökte skapa sin egen stil, som man delade med 1000-tals andra unga utan fatta det, då var det en slokhatt som var den stora grejen. Gärna med påsydda märken som ”LOVE”, ”PEACE” osv. Jag hade en i ljus denim och den trivdes jag i. Det var samtidigt som byxbenen blev riktigt breda.

Sen hamnade jag mitt i 70-talet och då fanns det bara en huvudbonad för en sån som jag, palestinasjal. En röd-vit som med tiden blev skitig och trasig Den hade man på sig utan nån som helst egentlig förståelse för vad den symboliserade. Den var ”rätt” helt enkelt. Antingen var man för eller så var man emot, thats it. Ett par käcka näbbstövlar till var naturligtvis som pricken över i.

Nåja, jag växte från det modet också. Sen en kort period var det en annan typ av sjal som var så korrekt på 70-talet. Den nya feminismen växte fram och vad var bästa sättet att manifestera detta på om inte, med kärringhuckle! Sjalen är den rest vi har kvar efter den tid i västvärlden då det bara fanns en sorts anständiga kvinnor, de som täckte sitt hår. Det fanns nog inte en enda växtfärgande ”rättrogen” feminist under 70-talet som inte hade sjal på, samtidigt som man debatterade kvinnans frigörelse. Jag kan inte låta bli att skratta, i alla fall inombords, när jag ser jättecoola killar som går omkring med sjal.

Så kom Ingmar Stenmarksmössan, vilket jag aldrig ägt eller haft på mig. Kanske för att den kopplas till sport, vilket inte är min grej, eller för att den ser ut som en te-huv.

På 1980-talet kom små stickade mössor i akrylgarn som knappt gav någon värme.

På 1990-talet började jag använda pannband. Det värmde om panna och öron men värmen försvann ut upptill. Så det var en huva på jackan som fick komplettera det under den värsta kylan.

Men så blev det 2000-tal. Idag är jag då så förnuftig och fri från yttre tryck, kan man tänka. Men så, kom bud på jobbet att ”vi borde leva som vi lär”. Så numera har jag även cykelhjälm på huvudet när jag trampar mig fram i tjänsten. På min lediga tid är det inte lika ”duktigt” förfarande från min sida men jag är helt övertygad om att det kommer. Ge mig så där en tio år till så ska ni se hur självklart jag slänger på mig min störtkruka i något ekologiskt komposterbart material.