Klorfylld upplevelse

Jag fick anledning att följa en bekant till Solbergabadet i Visby. Hon skulle motionssimma. Jag får exem av klor och satt utanför i foajén och tittade in över badhallen på alla andra som badade. Just när vi kom var det familjebad. Det var fullt med ungar och deras föräldrar som simmade, hoppade, plaskade och skrek. Det såg så otroligt kul ut. Vilken fantastiskt bra grej att avsluta veckan med tillsammans med sina barn.

Jag satt på första parkett och tittade på ungarnas glada hopp i plurret och deras tillit till att föräldrarna skulle ta emot och rädda dem om det gick galet. De minsta barnen med sin stapplande försök att ens våga göra simtag och samtidigt desperat försöka hålla huvudet över vattenytan. Föräldrarna som lekte fram olika moment för att göra barnen trygga och bekanta med vattnets egenskaper. Det var både ensamma föräldrar men också föräldrar i par i simhallen.

En grabb hade tydligen tagit mod till sig att våga sig upp till femmans hopptorn. Han stod där uppe och tvekade och tvekade. Han lät andra gå före medan han förhandlade med sig själv. Sen kom en lite äldre grabb upp och de hade en diskussion, förmodligen om hur man skulle ta steget ut i tomma luften och hålla ihop kroppen i hoppet. Den mindre grabben tvekade ännu. Fler ungar hann hoppa före och så…. övervann han sin rädsla och hoppade rätt ut. Många vuxna ropade högt och när han plaskat i vattnet och började simma mot kanten fick han applåder. Jag höll på att stämma in. Fast det var ju inte mina bekanta. Jag tänkte att jag skulle haft kameran med och ta bilder men så slog det mig. Man kan inte ta bilder på badande barn i dag. Allt för många pedofiler har förstört vår tillit till andra vuxna så det hade nog ansetts som olämpligt.

När sen alla barnfamiljer fick gå upp, familjbadet var slut, så kom det till motionssimmare. Min bekant klev i och började med målmedvetna simtag att ta sig fram i vattnet. Jag kollade in allas simstilar och hastighet. Då slog det mig minnet från min egen barndom.

Jag var en hejare på att simma. Jag utmanade alla vattenmonster på ett tidigt stadium. Jag gick i simskola, i Svinstasjön utanför Linköping, varje sommar. Min sommarsyster som var två år äldre än jag var min främsta utmanare. ”Det hon kunde göra kunde jag göra bättre” var mitt motto tror jag. Hon var harigare och tvekade innan hon vågade testa nya saker som att dyka tex. När jag skulle dyka längddykning så gjorde jag mig en inre föreställning om att jag befann mig i en tunnel och att i ena änden var det en haj etc. Så det var bara att simma på tills jag simmat min längd. Jag simmade vid flera tillfällen 50 meter under vattnet. Jag tog flera simmärken upp till Järnmagistern samt flera simborgarmärken.

Jag var även med i Södertälje Simsällskap en period som barn. Tyvärr fick jag exem av kloret och gick till skolsyster. Hon målade på en blålila Lapis över alla utslag så jag såg helt fläckig ut. Det kunde jag ju inte ha! Så jag gick hem efter skolan och satte mig i badkaret. Där skrubbade jag bort all färg (dvs lapis) och stack sen iväg på simträningen. Så häll jag på en tid tills jag gav upp.

Men det glädjer mig att se att barn fortfarande finner sån glädje av vattnet och att de har vuxna som uppmuntrar och stöttar barn att leka sig fram till så viktigt kunskaper som att simma och dyka. Det var en kul upplevelse att se detta.