Därifrån går färjan till Lofoten. Numera finns det en bro över men dels skulle det bli längre bilåkande och dels skulle vi missa den här vilsamma transporten. Därtill, icke minst, fanns risken/chansen/möjligheten att få se späckhuggare som simmar bredvid färjan. Den här dagen var dessutom en underbar solig och stilla dag så överfarten skulle kännas som en lyxtransport. Vi hade inte bokat någon plats så vi fick åka tidigt för att hamna bland de första i bilkön. När vi efter vår resas mått mätt kom fram ganska snabbt. Det var endast en 15 mils resa.
Vi såg färjan lämna hamn precis när vi körde fram mot hamnen. Kanon, då kunde vi ta ett fika och utforska området så länge. Eh, ja, ja, vi kunde sitta nere på hamnen och titta på de hus som var samlade där. Det fanns ett kafé precis vid färjeläget så vi tog oss ett litet häng där. Sen fick jag för mig att jag skulle pröva lyckan. Är man storfiskare så är man. Urban satt och "beundrade" min fisketeknik som jag inövat sedan Hellnessund. Det var ju där jag nästan fick den där 5,9 kilostorsken så något bra var det med min teknik. Jag vill kalla mitt kast för ”kort men snärtigt”. Ja, jag vill påstå att jag skapat ett trendbrott bland de gamla mossiga tekniker som härskat hittills. Jag är en trendsetter! Om jag fick någon fisk? Tja, vad är det för fel på mamma scans köttbullar nu då?
Så kom färjan. En liten plåtburk men som räckte till för alla som väntade i bilkön i alla fall. Eftersom havet var så stilla och solen sken så kunde vi sitta ute på däck hela överfarten. Det var en så underbart lyxig känsla. Jag fick flera gånger säg att ”jag är HÄR och jag är det NU”. Vi hade kikare med oss ombord så vi kikade efter späckhuggarn och tumlarna men varken de eller tvättmaskinerna syntes till. Jag fotade de magnifika bergsfomationerna som fanns runt om oss. Både på Hammaröy som vi lämnade och på Lofoten. 
Färjan gick till Svolvær på Lofoten men under resan så stannar färjan till på en liten ö som heter Skrova. Vad jag förstod var det en slags semesterö för invånarna i Svolvær. Det kändes lite som öarna i Västkustens skärgård. Vi såg även en fiskebåt som lastade av valkött. På båten fanns det en harpun. Kändes knepigt det där. Jag provsmakade kött från en vikval hemma hos vårt värdpar på Steigen. Jag tyckte det först var kymigt men sen tänkte jag att ”den är ju död redan” osv. Köttet kändes som nötkött fast betydligt mörare.
Då fick jag beskrivet för mig att norrmännen har en kvot på hur mycket val de får fånga och de uppfyller inte den kvoten alls. De jämför det med hur vi jagar älg i Sverige. I Sverige skjuts ca 400.000 varje år och vi beskattar (man skjuter) älgbeståndet många många gånger hårdare än vad norrmännen beskattar valar. Svenskar skjuter ca 30 % av älgbeståndet och det är ofta för nöjets skull och norrmännen skjuter för födan. Det var uppgifter jag ännu inte vet hur jag ska förhålla mig till.
När vi kom till Svolvær så letade vi oss ut ur metropolen genast. Vi skulle passera Lofotenakvariet innan vi åkte mot Henningsvær. Det var vägarbeten längs med vägen så det tog längre tid men det låg ganska nära så det var överkomligt.
Lofotenakvariet var en stor besvikelse. Jag anser att om man beslutar att hålla djur fångna för att visa upp mot betalning så har man baske mig skyldighet att se till att djuren har en god levnadsmiljö i fångenskap. Det anser jag att de inte hade. Om man betänker de stora ytor fiskarna har att röra sig på ner i havet jämfört med de ”badkar” de nu får simma runt, runt, runt i så är det störande. Likadant för sälarna. Fan så monotont det måste vara att simma runt i den lilla bassäng de hade som ”hem”. Om du ska resa till Lofoten så skippa Lofotenakvariet!
Vi bilade vidare några mil till Henningsvær. Det tog en stund innan vi hittade vårt logi. Samma firma hade fler hus som deras logga stod på så vi vimsade runt en del men sen kom vi rätt. Vårt logi kallades Sjöhus och var jämförbart med vandrarhem. Det kostade 500 Nkr per natt. De som bokade under högsäsong fick betala 250 Nkr mer per natt. Det var på övre våningen av en byggnad som vi tror hade någon slags fiskeindustri på undervåningen. Möjligen hanterade de torkad fisk för vidare transport där. Det var ganska rejält lyhört plus att just vår dörr knarrade fruktansvärt när vi öppnade och stängde den. Toalett och dusch samt kök var gemensamt med alla andra men hela anläggningen var fräsch. Vi bestämde direkt att vi skulle lyxa till oss och äta frukost på ett matställe, Finnholms brygge, helt nära Sjöhuset.
Det kom två mammor med två yngre grabbar (runt 11 och 14 år gamla) och vi tänkte ”hjälp” och precis som vi trodde så var mammorna på partysemester och grabbarna fick dela rum. Jissa om de hade hur kul som helst utan vuxnas övervakning. De bodde dessutom vägg i vägg med oss.
Efter en kort vila så gick vi till Finnholms brygge, där vi åt en gudagod fiskgryta. Gjord på vad man under dagen fångat precis ute vid bryggan. Där arbetade flera svenska tjejer. En av dem hade tom sökt jobb på Gotland men inte fått något så hon hamnade i Henningsvær i stället. Sen softade vi lite för att låta maten sjunka. Men så gick vi ut i samhället som ligger U-format runt hamnen. Vi hamnade på ett ställe där de spelade bra musik. Vi tog en cappuchino. Vad vädret anbelanger så var vi tydligen mycket lyckosamma eftersom alla vi pratade med sa just att vädret var så ovanligt bra. Det brukar regna en hel del på Lofoten men än hade vi inte märkt av det och jag var inte den som klagade över det.
Henningsvær har gammal historia och under fiskeruschens dagar fanns det 1200-1500 fasta invånare mot idag ca 500. Förutom fisket är idag turismen stor här. Man har rustat upp flera av husen längs kajen men man har även satsat lite för hårt och flera lägenheter stod tomma. Ingen vill köpa. Ett helt nybyggt hus stod tomt med vad som verkade endast två lägenheter sålda.
Jag har förstått att Lofoten är norrmännens motsvarighet till Gotland. Och något vi kom fram till under vistelsen var att Henningsvær kan jämföras med Båstad.
1 kommentar:
Intressant skildring ;)
Skicka en kommentar