Nu vet jag verkligen inte vad jag ska tro på längre…

Vad är det som händer i vårt samhälle???!!!… Gotlandshem tänker bygga hyresbostäder på det mycket attraktiva Furillen här på ön.

Kanon tänkte jag. Då finns det fler alternativ för folk. Jag skulle gärna vilja att de byggde på Fårö också. Gotlänningar vill nog ha alternativ vart de kan få bo. Men, nu visar det sig att de tänker kringgå den vanliga kön.

Nu ska personer som inte står med i kön och som inte är mantalsskrivna på på Gotland ska få söka bostad just på Furillen!!! HALLÅ??? Är det jag som är dum eller har mygelverksamhet blivit helt renhårigt?

Varför ska den almännyttiga verksamheten Gotlandshem bygga åt “utomsocknes”? Det finns vad jag vet, bostadsbrist för dem som redan bor på ön!

Nu undrar jag, lite så där, om bygget på Galjberget var en skenmanöver. Det vill säga att man byggt med tanke på personer med viss inkomst och att man räknar kallt med att hyreshusen på kort sikt kommer att göras om till bostadsrätter?

Jävla skitpolitiker! Förre Landshövdingen Marianne Samuelsson fick avgå p.g.a. av sitt mygel med NordStream… tänk på det… eller gör ni det och skiter i det… i oss..?

Ett avbräck i vardagen

Som vanligt när vi ska åka med färjan så gäller det att planera i förväg. Jag har av princip alltid med mig matsäck för överresan. Chiabata inhandlas osv. ICA-Maxis Chiabata tycker jag börjar bli tveksamma. Snart är den som en helt ordinär lågbudgetfralla. Kasst!

Längs med Nynäsvägen fortgår vägarbetena som ska göra resan mellan Nynäs och Stockholm till rena drömmen mot vad det varit genom åren. Med tanke på hur hårt belastad den vägen alltid varit så är det väl på tiden att man gör något så här radikalt åt vägen. Så tack för det! Man slipper den där skumpande känslan när vägen slingrar än hit och än dit.

I Stockholm kom vi lite fel och mina kartor räckte inte till så vi fick stanna till vid en bensinmack för att få vägvisning till hotellet. Jag hörde en gotländsk stämma och en av de anställda var tydligen en export till huvudstaden. Så kom vi till hotellet.

Armani hotell kommer aldrig att hamna på min topplista över hotell i Stockholm. Inredningen är ca 20 år gammal och det syntes och kändes på flera sätt att många människor passerat genom dessa år. Jag tror det är dags för en ny renovering snart, mycket snart. Men det är lite av charmen när man bokar via Coophotellpremie att det blir lite olika typer av hotell.

Hotellet utbud av mat och kaffe, speciellt kaffet, var inte kul. Varför i hela friden måste man plåga sina gäster med detta unkna pulverkaffe?

Dessutom undrar jag varför hotellens hårfön alltid sitter fast med en elsladd i väggen med en allt för kort sladd och numera med en knapp som måste hållas intryckt för att den ska blåsa varmluft. Vad är argumentet till detta? Jag brukar ta med mig egen hårfön för att verkligen kunna nå till spegeln. Dessutom tycker jag det är fruktansvärt irriterande att inte kunde vrida och vända på fönen som man behöver göra för att få till frisyren, eftersom man också ska håller knappen intryckt. Detta kan inte vara en energispartanke eftersom jag vid flera tillfällen kommit tillbaka till rummet efter flera timmar och då har städpersonalen lämnat lampor tända.

En annan sak som jag reagerade på var att man infört ett system som går ut på att man inte kan betala med kontanter när man ska åka med kollektivtrafiken. Jag förstår mycket väl varför. Det är en säkerhetsåtgärd för chaufförer som dagligen levt med en risk för överfall och rån. Men… Det medförde att vi inte kunde ta bussen som hade en hållplats precis utanför hotellet utan fick gå till tvärbanan där de kunde låta oss lösa in en biljett till Gullmarsplan. På Gullmarsplan blev vi introducerade till det nya betalsystemet som kallas SL Access. En kanonidé.

Men de borde snabba på med att bygga ut dessa betalautomater på alla hotell så man kan utnyttja den fullt ut. Det är inte gratis att åka med kollektivtrafiken i Stockholm och jag vill spara in varje liten slant jag kan. Till Gullmarsplan kostade det 40 kronor per person. Och sen skulle vi betala för Access-kortet. Det kostar idag 100 kronor för 24 timmar och 200 kronor för 72 timmar. Helt okey pris. Men eftersom vi inte kunde lösa biljett direkt vid hotellet så kostade vårt resande 140 kronor per person. Inte bra! Jag hoppas detta system kommer att utvecklas och bli mer smidigt, även för oss gotlänningar som kommer med färjan och har kort tid innan pendeln går mot Stockholm.

Nordiska museet hade en utställning om Tvättstugans alla lappar. Ja inte samer utan papperslappar med olika mindre glada anteckningar och förmaningar till grannar som inte sköter sig på den kollektiva ytan. Den utställningen framkallade minst tre gäspningar. boooring!

Dessutom blir jag tvärilsken när de tar betalt för att man ska gå på toaletten. Det kan knappast vara för att förhindra att hemlösa/missbrukare ska använda den. Dessutom hade de även vid garderoben på källarplan toaletter som var gratis! Vad var logiken med detta? Jag antar att museet ändå har städpersonal som kommer att sköta om toaletten oavsett om det betalas eller ej. Är detta ett sätt att ”smyghöja” entréavgiften? Det gjorde mig så irriterad så vi struntade i att äta i deras restaurang som vi tänkt. Så där missade de den inkomsten också.

Det blev lunchbuffé vid Sturegallerian i stället. Sen vandrade vi runt lite. Bland annat besökte vi Musikmuséet. Men ett besök på Sturekatten bara måste man ta med oinvigda till. Det är som om klockan stannat där inne. En overklig verklighet. Man vet inte riktigt i vilken tidsepok man hamnat i men man vet att man befinner sig i en förgången tid. Jag bara älskar Sturekatten.

Ming Palace är ett annat besök som inte blev en besvikelse. Ja, ja, jag är förutsägbar och väljer som oftast 3 eller 4 små rätter. Men det är ju så gott! En restaurang med en mycket trevlig personal. En sak jag funderar på är varför alla Kinarestauranger i Sverige har samma typ av inredning. Man ser och känner att möblerna verkligen funnits i snart 30 år. Är det inte dags för våra Kinarestaurang-ägare att uppgradera sina restauranger. Det måste inte se ut som på slutet av 1970-talet med rejält slitna möbler för att vi ska få den rätta känslan.

Hemresedagen skulle vi till en djuraffär och till IKEA. Zoo-butiken var en besvikelse sen vi for till IKEA vilket aldrig gjort mig besviken. Vi tog en snabbfika innan vi tog rulltrappan uppåt i mammons tempel. Jag är en ”dålig” konsument men varje gång jag besöker IKEA önskar jag att jag hade en större budget. Samtidigt undrar jag vad jag skulle gjort med alla produkter som jag inte köper men som jag jag får för mig att jag gärna skulle velat köpa. Tur man har sina begränsningar.

Hemresan hade vi tänkt ta via gamla Södertäljevägen men vägarbeten gjorde det omöjligt. I stället tog vi vägen över Tumba mot Nynäs. Det är inte ofta man är i Nynäs medan affärerna är öppna. Eftersom vi hade många timmar kvar tills färjan skulle gå så gick vi runt och tittade lite. Jag blir aldrig riktigt klok på Nynäshamn. Förstår inte gatustrukturen men de har mycket små affärer. En sak som jag undrar över är varför de har tre korvmojar men ingen stor Hamburgerkedja. Är det ett medvetet agerande från affärsmännin och invånarna i Nynäshamn att de vill ha sin småskalighet? Inte helt fel.

Färjan över gick smärtfritt fast jag saknade min filt

Är det svinaktigt att inte vaccinera sig?

Så var det dags igen. Influensa hotar världen och vi måste skydda oss. Jag står som en åsna och slits mellan två höstackar. Genom min uppväxt och ungdom hade jag sällan sjukdomar och aldrig någon influensa.

I början av 1990-talet ville min chef att alla personal skulle vaccinera sig för att möta eventuell anstormning till min arbetsplats. Jag arbetade då på ett korttidshem och det fanns tydligen en viss risk att andra enheter eller anhöriga kunde bli sjuka och då behöva en avlastning för en tid. Då skulle vi finnas där.

Jag gick med på det, man är ju solidarisk. Och jag fick en kraftig influensa ganska omgående. Jag var sängliggande flera dagar helt utslagen. Jag tror ingen sjukdom jag någonsin haft varit så påfrestande som denna.

Kort tid efter fick jag mina första symtom på astma. Jag var redan under utredning för olika allergier men helt plötsligt fick jag problem med andningen och senare fick jag konstaterat att jag hade astma.

 Jag levde som barn i en storrökarfamilj så jag var inte helt förvånad över att jag hade en latent risk för astma men jag är helt övertygad om att det var detta förbaskade vaccinet som fick det att aktiveras!

Så nu står jag här och och försöker ta in vad jag hör och läser om svininfluensan. Riskerna och fördelarna. Den här gången är jag mer egoistisk i mitt tänk. Ska jag riskera en kraftig influensa för att kommande generationer inte ska drabbas? Ska jag ta på mig riskerna för andras skull?

Jag är i nuläget helt övertygad om att jag inte tänker vaccinera mig. Jag har svårt att ta in argumenten eftersom jag vet att det funnits flera influensor som varit kraftiga och som människosläktet klarat sig igenom. Okey att det kanske kan bli lika drastiskt som andra sjukdomar som pest och spanska sjukan men… ska just jag ta alla risker för den skull?

Har vi fått hybris av rädsla?

Körslaget har fått Idolhysteri

Jag såg på första på programmet av säsongens Körslaget igår. Jag blev besviken. Jag tycker att det folkliga och genuina har tubbats i kanterna.

Jag tycker att provsjungningarna mer liknar samma uppskruvade “jag vill bli kändis”-anda som i Idol. Man har helt tappat fokus från sångglädjen och tittarna. Eller har jag missat det som är viktigt: Pengar=ungdomar och då måste det vara kändis-wannabee-hysteri?

Måste alla program ha en air av tonårskultur för att man ska vilja satsa på det? Jag trodde den ursprungliga programidén varit en succé?

Jag gillar Caroline af Ugglas egentligen men... i Körslaget var det mer som en “speedad Pippi Långstrump på grönbete” och det var inte kul alls. De som verkade förstå programmets (ursprungliga?) idé tycker jag var Ola Svensson och Roger Pontare.

Jag tycker att programmet saknar den charm som jag såg i första säsongen för två år sen. Jag ids inte se åter ett program som ska hylla idoldyrkan. Då får det bli ett annat program eller datorn!

Det regnar på Gotland idag

Idag blev det en sån där grå och blöt dag. Jag cyklade till jobbet strax före 07:00 och trodde att det skulle bli en helt “vanlig” höstdag, en sådan som Gotland brukar ha. I alla fall enligt mitt minne. Men ack så jag bedrog mig.

I mitt arbetet ingår att följa olika brukare till deras dagliga sysselsättning. Först var det en person som rullar fram i sin rullstol. Kanon att ta det sakta och varsamt men… hur kul är det när det bara öser ner från ovan?

Nåväl, nu är jag av den tappra sorten så jag gör flera positiva uttalanden under färden, “Så bra för blommorna”, “efter regn kommer sol” osv osv.

Sure jag överlevde. tillbaks till arbetsplatsen och där möter jag då nästa brukare som jag ska följa. Hon har begåvats med ett konstant lugnt tempo och det brukar vi ju i veckotidningar och under stresskonferenser hylla och uppskatta. Men hur kul är det när det RINNER vatten innanför alla kläder och tempot fortfarande är lugnt och saktmodigt?

Dessutom är det mitt arbetsuppdrag att följa med på brukarens villkor så det är bara att gilla läget. Jag svor invärtes över att jag kunde missa så totalt att ha med regnkläderna till jobbet. När brukaren kom fram till sin arbetsplats så tog jag det långa benet före tillbaka till arbetet.

Jag hängde upp det jag kunde avvara och hoppades att det skulle torka innan det var dags att bege sig ut igen. Men icke. Jag fick helt sonika dra på mig blöta kläder. Inte bara kallt och vått men också mycket motsträvigt tyg dessutom. Så blev det att gå ett varv till i regnet.

Dessutom rann det vatten överallt längs med gatorna och varje bil som passerade slängde upp en hel våg av iskallt vatten över trottoaren.

Efter dessa pärser beslöt jag mig för att göra en “flex” och bege mig hem. I hemmet finns en mycket fin belöning för en sådan “uppoffring”, nämligen ett BADKAR! Varmt vatten som får fötterna att sticka och bränna när de blir uppvärmda. Nu hoppas jag att detta inte kommer att medföra att jag får en envis förkylning som ett brev på posten.

imorgon ska jag bege mig ut igen i rusket. Då ska jag vara “beväpnad” och beredd. Det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder. Det kan jag intyga.

En dag på Storsudret

För en tid sedan gjorde jag en bilutflykt till södra Gotland. Så är det med Gotland. Höstarna brukar ge en extrabonus. Jag såg en skylt vid en rastplats som berättar att Gotlands vägkanter är fristad för 500 växtarter. Och nog är våra vägar vackra under sommarhalvåret.

Vädret var så vackert, ja det var faktiskt helt molnfritt, om man bortser från Storsudret. För där har en ny typ av moln fått permanent vistelse. De så kallade molnformationen var spikraka och gick kors och tvärs över ön. Jag såg också snabbt vad detta beror på, flygtrafik mellan Sverige och länder österut. Det är så mycket flyg som trafikerar den rutten numera att himlen ser molnig ut! Jag undrar om detta kommer att ge miljöbiverkningar framöver. Jag antar att flygbränsle inte är att leka med!?

Vi hade tänkt åka ner till Vamlingbo gamla prästgård där det finns ett Naturum och där de skulle inviga en ny verksamhet, Forum Östersjön. Hela gården har blivit en stor verksamhet med fokus på natur och miljö. Det var Gunnfjauns kapell som invigningsspelade och med musik som känns ända in i gamla rotsystemet. Det är något magisk med vår gamla folkmusik.

Hur som helst så drog allt ut på tiden så att vi kände hur våra magar segrade över kulturen. Vi åkte vidare för vi hade planerat att vi skulle äta nere på Majstregården men… där var det stängt. Hela storsudret är så stilla och rofullt så här års. En matsäck med och man klarar sig långt, det ska jag göra nästa gång jag får för mig en biltur. För nu är turistsäsongen i träda och vi öbor får klara oss med “egenservice”.

Vi hade inte med egen matsäck så vi stannade vid gamla hederliga Folkeryds i Burgsvik. Där kan man ha fikahäng av gigantiska mått, om man önskar. Det är nog storsudrets mest besökta sociala “vattenhål”. Jag tycker att lokalerna ser lite väl trötta och slitna ut men som samlingsplats förstår jag charmen.

Har man åkt ut från Visby ner till Storsudret på en heldag så kommer man garanterat hem helnöjd. För jag tycker att den delen av ön är så obeskrivligt vacker. Och här bor jag. Vad ska jag med lotterier till…

Lokaltrafik för vissa?

Våra Kommunala kontor i Visby har påbörjat flytten till Visborgstaden. Det var välbehövligt och jag ser med nyfiken tillförsikt emot hur det området kommer att växa fram under åren framöver.

Jag läste i nya lokaltrafiken att de nu även har linjer som passerar Visborgstaden. Jamen visst det är ju logiskt. Staden utvidgas och då följer busstrafiken efter. Så tittade jag i turlistan och blev lite snopen. För Turerna går liksom lite märkligt, enligt min mening. Eller har jag missat något?

Turerna via Visborgstaden går med gamla hederliga linje ett. Man har gjort en extra kringelkrok för att få med nya området. Fine, men… varför har man helt olika tider för när bussen ska gå in förbi där då?

Bussen från Öster mot Gråbo, med sväng in förbi Visborgstaden börjar första turen 6:40. Från Öster går sedan bussen den svängen fram till 15:40 (15:50 vissa dagar)

Men när man tittar på turlistan med start från Gråbo mot Öster så börjar inte svängen in förbi Visborgstaden förrän 9:05 och sista turen går förbi 17:05

Detta trots att det går fler bussturer som skulle kunna gå in förbi området. Hur har man tänkt?

Vilka är de som behöver börja besöka Visborgstaden klockan 7:00 och vilka är det som kan vänta till ca 9:20? Varför har man inte samma tider oavsett från vilket håll bussen åker?

Har man redan bestämt i vilka områden som 7:00-personerna bor och vart 9:20-personerna bor? Vem har bedömt detta och med vilka argument?

Jag tycker det verkar mycket märkligt!

En böljande resa i Skåneland 5

Sista dagen fick vi lite sovmorgon. Det var svårt med tidsbegreppet eftersom mobilen, som var borta, var min klocka.

Kusin hade sen fixat en megafrukost med tillhörande småprat. Eftersom vi oftast äter vår frukost själva och i oftast med varandra, sambo och jag, så tyckte jag att det var en mycket trivsam stund på morgonen.

Vid 12:30 var det dags för avresa. Kusin och Sambo:skan följde med ut till bilen. Vi stod och småpratade en stund då jag fick för mig att göra ett försök igen. Jag kollade under bilsätet och DÄÄÄÄÄRRRR var min mobil !!!!???!!! Vi hade kollat där tidigare utan att hitta den så nu menar jag att det spökar i min bil! Hur som helst var det underbart skönt att få tillbaka kommunikation och tid.

Så brummade bilen igång och off we go…

Första delmål var Hallaröd. Där bodde mina morföräldrar och där var min mormor född. Min mor har vissa perioder i sin barn- och ungdom bott där hos sina morföräldrar. Jag har sett ett foto på huset från 1930-talet. Jag såg två hus som jag utsåg till kandidater till att vara deras gamla stuga. Hela resan hem tänkte jag att nu måste vi komma iväg på en Skåneresa med mor, som vi pratat om så länge. Hallaröd hade en vacker kyrka som tyvärr var stängd.

Vi passerade Skånes Djurpark men deras öppettider stämde inte med vår tidsplan samt att vi var så överfulla av intryck redan att vi skippade det. Dessutom var vädret så ostabilt att det skulle vara trist om man fick gå där i spöregn.

När vi närmade oss Hässleholm så tyckte jag att vi skulle köra av från den stora landsvägen och ta mindre vägar istället. Det är lugnare tempo och trevligare blickfång då. Några trevliga småstopp hinner man alltid med.

Vi hann köra ca 2-3 km när torkarbladet började strula. När Sambo skulle kolla läget så brast något och hela torkarbladet lossnade från fästet. Jag lovar och svär att det OSADE verkligen ur öronen på Sambo då. Mitt ute i skånska landsbygden en söndag och torkarbladen strular i väder som kan slå om till spöregn vilken minut som helst. Då finns det bara ett ord som kan beskriva det läget: TOPPEN!… eller så inte…

Först fortsatte vi på den mindre väg för att se om det fanns någon bemannad bensinmack, men icke. Det var bara att leta sig ut på landsvägen igen. Vi svängde in i Osby och fann en bemannad mack men av någon anledning så kan personalen lite om mycket och ingenting om bilar.

Ute på stora landsvägen så kom det en Statoilmack med bemanning. dessutom var de bemannad med personal som kan något om bilar. Dessutom var killen mycket serviceminded. Vi sa tack och så kunde vi mycket lättade fortsätta vår färd. Ett torkarblad som funkar i regn är inte nog úppskattat idag, anser jag.

Eftersom vi nu fortsatte på huvudvägen så blev det en avstickare in i Älmhult samhälle. Vi hamnade på Pizzeria Krikos där vi fyllde buken med varsin rund maträtt. Efter det var man mest trött och längtade till Hamnterminalen i Oskarshamn så man kunde luta huvudet en stund.

Efter några mils rullande så var vi äntligen framme. Klockan var ca 20 och jag hann bara luta huvudet mot rutan så var det dags att köra ombord. Det var lilla färjan. Den är ju så trist. Dessutom var det fullt på båten så det var ett evigt surrande och pratande och låtande hela överresan. Det känns som att man sitter uppå alla andra och ingen är tyst.

Därtill fick vi platser helt nära där de har pälsdjur som ska resa över. Det störde mig en aning men det gick bra ändå.  Efter en, i mitt tycke, stimmig överresa så var vi äntligen hemma. Det är så underbart att komma hem och efter lite plock och ordnande få slänga sig i den egna bingen och bara snarka sig bort…. borta bra men hemma bäst!

En böljande resa i Skåneland 4

Så var det dags för den en av de stora resmålen: HELSINGØR. Jag hade bokat in ett besök på Kronborg slot.

Efter de sedvanliga morgonbestyren så var det avfärd mot Helsingborg. Vädrets makter var inte på vår sida men det är bara att gilla läget och ladda med paraplyer.

I Helsingborg hade de en smart anordning för parkeringsplatser som man ska betala för. Man drar sitt kontokort när man kommer och får en biljett. Sen drar man en gång till när man ska åka igen och då dras kostnaden från kontot. På så vis betalar man den exakta summan för parkeringen i stället för att behöva gissa och skarva. Man slipper då betala för extratid som man inte utnyttjar. Något för Gotland att ta efter!

Nackdelen är om man glömmer att avregistrera parkeringen och den har obegränsat med tid. Då tickar kostnaden på innan det blir registrerat någonstans och “avskrivet”. Vi glömde att avregistrera men där var det betalparkering fram till en viss tid och vi hade möjlighet att åka tillbaka några timmar senare och dra kortet igen.

Sambo och hans kusiner skulle samlas för att ha en heldag i den danska grannstaden. Samling vid Färjeterminalen i Helsingborg där jag också växlade in till danska kronor på Førtex.

När vi träffades verkade alla lika upprymda och förväntansfulla inför dagen. För Kusiner som Sambo inte sett på flera år blev det ett kärt återseende. Det regnade och alla var beväpnade med paraplyer. Kusinerna drog genast igång med gamla synder som tydligen aldrig glöms. Mycket skratt och igenkännande berättelser. Vi andra gled med som ett slags inramande statistutförande.

  Färjan, som jag inte åkt med på över 20 år, var en modern snabbfärja. Utformningen gav en slags tågkänsla. Dock med skillnaden att på färjan serverades obegränsat med drycker. Fast överfarten tar ca 20 minuter så vad hinner man få i sig?

Väl i Helsingør blev det vätskekontroll vid en pub. Vi satt ute så det var tur att vi hade paraplyer som kunde komplettera parasollet när vätska rann även ovan i från. Jag tog en fika och ett allt för slibbrigt wienerbröd.

Så var det dags för Kronborg slot som stod vid sin post, som hon gjort i sekler. Hur nytt och hipt man än bygger så kan jag inte låta bli att fascineras av dessa gamla stolta byggnader som liksom är marinerade av historiska händelser. Det är som att det utandas dunster av krig, kärlek, intriger, glädje, sorg och annat som vi kan läsa om i våra historieböcker.

Jag köpte biljett till alla de lokaler som hade öppet för visning. Att gå runt på samma träplankor som kungar, militärer, pigor, älskare och älskarinnor gått i historisk tid, och i nutid förstås, är en mäktig känsla. Det är nog svårt att verkligen sätta sig in i hur ovanligt det en gång var för en “vanlig” människa att få komma in i kungliga salar då det var verksamt som bostad och arbetslokal för rikets monark.

Nu lufsar man runt med sin kamera och andra turistattribut och utropar ååå och nämeeen emellanåt.

Efter denna historiska vandring så samlades vi alla och gick till Café Kronen precis vid slottet och åt lunch. Jag prövade dansk hakkebøf, och DET var läääänge sen sist! Mätta och belåtna begav vi oss ut mot Helsingørs gågator. Snabbt blev det uppdelning. Männen ville stanna vid “vattenhålet” och kvinnorna ville shoppa, antingen med ögon eller pengar.

Jag visste inte vad jag eventuellt skulle köpa och gågatan var ganska öde eftersom affärerna stängt. Svenska kronans värde gjorde sig påmint här också, det fanns nästan inga skrålande svenskar någonstans att se eller höra. Efter lite vilset vandrande så slutade det med att jag köpte en Cinzano med tanke på en god kamrat som brukar uppskatta slika drycker.

En Cappuchino fick jag i mig vid baren där männen satt och babblade gott. Efter en god stund så var det dags att påbörja återresan till Svea rike. Ombord på färjan köpte jag en Danmarkskarta eftersom dem jag har är för gamla och odetaljerade. En kusin överraskade med en ytters gentil handling. När vi skulle göra upp om “affärerna” på restaurangen så bjöd han oss på hela kostnaden.

En annan kusin bjöd hem oss på middag. Så när vi ankom Helsingborg blev det lite ordnande med transport osv men sen var vi samlade i radhuset och kunde snart äta en mycket god middag tillsammans. Jag fick tillfälle att introducera några teorier om släktens historia som strax kryddades av släktingarna själva som hade betydligt mer drastiska alternativa teorier att bidra med. Ja, jösses vad livlig fantasi kan få folk att gå igång. Kul var det  och smått hysteriskt.

Efter en ansenlig stund kom vi åter till Klippan där en säng stod och väntade. Jag var helt mossig i skallen av upplevelser och efter lite “eftersnack” så stupade jag i bingen. Ja jösses som man kan gäspa och hur gott är det inte att somna in med huvudet full av upplevelser.

En böljande resa i Skåneland 3

Vi vaknade utvilade och förväntansfulla inför dagen. Vi hade kommit överens med “de unga tu” att vi skulle följa med dem till Tropikarium i Helsingborg.

Vi hämtade dem i Åstorp och sedan for vi in till stan. Ja, det vill säga att vi först passerade stan innan vi kunde vända och söka oss inåt centrum. Sen var det skyltat hela vägen. Jag gillade verkligen Tropikariumet och blev överraskad över att det kunde springa apor fritt i ett rum. En privatperson har följt sitt starka intresse för vilda djur och skapat ett nytt besöksmål i Helsingborg. Det kan ännu utvecklas och bli bättre för varje år, tror jag.

  Sen for vi in till centrum och åt Pizza på Pizzeria Cleopatra. Därefter sa vi hejdå till ungdomarna och for vidare norr ut. Jag ville se Höganäs. Det blåste och regnade så det blev inte överdrivet kul men det var fint ändå. Vi följde kustvägen vägen från Helsingborg till Höganäs. Där stannade vi till vid ett stort Outlet för bland annat Höganäs keramik. Vår budget tillät ingen shopping men titta är gratis. Jag är verkligen en kass shopoholic.

Jag vill definitivt resa tillbaka till den här delen av Skåne igen. Det är en sån skön känsla med alla vägslingor och intressanta blickfång.

När vi tittat färdigt åkte vi mot Klippan. Hemma hos kusin var det flera ungdomar samt kusins sambo. Vi snackade en stund med dem men sen behövde både sambo och jag lägga huvudet i vägrätt läge en kvart, bara så huvudet fick ladda om.

När kusin kom hem så var det dags för ett av resan stora resmål, Båstad. Sambo och Kusin skulle vältra sig i barndomsminnen och jag fick som åhörare höra det mest fascinerande berättelser. “det var här som….”, “här du, käre kusin, kommer jag ihåg att…”, “vad hette han den där…” Så mycket värme och kärlek som utspelat sig i Båstad under några decenniers somrar och så många frågor som kom upp i dagen. Jag vet precis hur de hade det eftersom jag och mina systrar brukar hålla på precis likadant genom åren.

Vi kunde tyvärr inte komma in i kyrkan i Båstad eftersom det var låst så Sambos tanke att tända ett ljus för sin mor blev inte av.

Vi tittade även på den delen av Båstad som invaderas av Stockholm-brats, dvs Pepes Bodega och Hotell Borgen där tennisstjärnorna bor. Det är en trist gemensam nämnare mellan Visby och Båstad, brats…

Nu har jag fått se platserna som sambo pratat så mycket om och förstår vilken fantastisk “arena” han hade för sina barndoms somrar och vilken kärlek det finns mellan dessa kusiner. Sambo var så lycklig och sprallig som en småpojke i en godisbutik.

Vi slingrade oss hem till Klippan. Kusins sambo hade lagat till en fantastiskt fin lammstek. Hon har det i fingrarna den goda sambo:skan.

Sen blev vi sittandes och pratade en god stund. Kusins son kom förbi och det var en trevlig bekantskap. Vi pratade en hel del om morgondagens utflykt till Helsingør.

När jag sedan skulle gå i säng och ladda mobilen inför morgondagern upptäckte jag att mobilen var borta. Jag misstänkte att den hakat ur väskan när jag satte mig i bilen vid Tropikarium. Nåväl ögonen blackade och hjärnan hade börjat släcka ner huvudkontoret så det var sova som blev första prioritet…

En böljande resa i Skåneland 2

Det var ett knarrigt och “nära inpå”-typ av boende vi bott på. Dörrar som gnisslade och trappor som knarrade. Det var på övervåningen av en villa och de hade sex uthyrningsrum. Några verkade vara personer som bodde en längre tid, kanske gick en utbildning i staden eller dylikt.

Nåväl, som vanligt så vaknade vi tidigt och vi pysslade på med morgonsysslorna. Sen knackade det på dörren. Det var vår frukost som kom serverad, inte på silver, men dock på plastfat. Det såg fräscht ut. Jag tänkte att flera lagar sin frukost själva men vi körde lyxmodellen med service.

Soffan som fanns i det rum vi övernattat i är en likadan som en av mina systrar hade på 80-talet. Jag tycker att för 150 kronor natten är detta ett helt okey alternativ till B&B eller hotell någon annanstans.

Sambo och jag tittade på morgonnyheterna medan vi åt vår frukost. Jag vet inte varför men jag tycker nog att frukost är den godaste måltiden.

Det låg regn i luften men vi körde med vårt vanliga motto, “vi tar det som det kommer”. Avfärden påbörjades vid 8:45 och jag såg verkligen fram emot att få återse Simrishamn igen med “släktforskarögon”. Min ena anmoder levde och dog där i början av 1800-talet.

På vägen ner passerade vi Yngsjö för att andas in lite mordiska sensationer men inget drama pågick de fem minuter vi befann oss på orten. Nu hade regnet börjat störa oss med skurar med jämna mellanrum. varför kommer skurar aldrig med ojämna mellanrum?

En glass i Åhus hade suttit fint, en varm, sommardag men… vi hoppade det den här gången. Istället for vi till Vittskövle och såg på slott. Jag fotade och sen vred sambo om nyckeln till bilen och så var vi iväg igen.

 Vi var hyfsat snabbt ner vid Simrishamn, regnet stod som spön i backen och då, av alla stunder på jorden, så la vindrutetorkaren av. Sambo kryddade ordförrådet med några nyskapande alternativ till vanliga standardramsor. Han ville liksom inte stå ute i regnet och försöka komma på vad som är fel.

Men efter en del svärande och aggressiv körning så hittade han en simbassäng som var inhägnad. Det var stängt med det fanns ett litet tak vid entrén som han körde in bilen under, ja i alla fall en bita av främre bilen. Sen gick han ut och bara lät den friska luften fylla lungorna via den nikotinstinna “inhalatorn”. Nåja, efter ett par bloss var han redo att ta sig an problemet. Och så funkade det igen.

Vi rullade in i den lilla och mycket mysiga staden och fann en parkeringsplats. Vi lufsade runt lite och jag gick in på ett museum och där fick jag ett tips om en person att kontakta i släktforskningsärenden. Det tycker jag är kanon eftersom den här delen av vår släkt gömmer små mysterium. Detta måste firas. Och enligt våra traditioner så göres detta lämpligast på något lokalt fik, Pedersens Conditori. Trist lokal men de hade en Budapestlängd och då tiger man still. Dessutom hade de lagt i hallon i den och det var en ny upplevelse.

Vi stannade vid Lödarps kyrka längs med vägen. Det var så oerhört många gravstenar och de flesta var omgärdade av buxbom. Kyrkogården kändes som en labyrint. Här på Gotland kommer man knappt i jorden och får upp gravstenen förrän de liksom vill utplåna spåren efter en. Allt för att underlätta för gräsklipparen! Jag anser mig vara hyfsat rationell men för tusan…

Det är ett fantastiskt landskap detta Skåneland. Vägarna skär genom böljande kullar och man kan nästa få en förnimmelse av att man skär genom ett hav. Alla dessa små slingrande vägar som skapats genom generationer och tidevarv. För att inte tala om de magiska bokskogarna som förmodligen ramade in hela landskapet en gång.

Så kom vi till Ystad som även det är en plats där jag har anor från. Vi var ganska hungriga och hade tänkt äta på Bäckahästen men den var stängd så vi hittad en Kinarestaurang i stället.

 Jag har ingen aning om i vilket hus mina anor skulle ha kunnat bo i och det närmaste det jag kunde komma var att gå till S:t Maria kyrka. Vi gick in i kyrkan och ärjade småprata men där satt en vakt/guide (?) där som hyschade på oss så fort vi sa ett ord så det kändes så ovälkomnande att vi gick ut igen. Jag tycker det är knepigt med kyrkor som å ena sidan håller öppet för turister och å andra sidan ska upprätthålla en “andäktig tystnad”

Eftersom det regnade så kändes det inte så kul att gå runt i denna vackra stad. Vi for vidare. Vi passerade flera slott och jag hoppade ur bilen för att fota. Vid Sövdeborg slott fanns en hage där det gick jakar!

Ett fika vid Rörstånga och sen vidare igen. Sambo var ivrig nu när vi närmade oss målet. Vi skulle hem till kusinen och hans sambo. De bor i Klippan och bodde i ett gammalt hus med en mycket charmig lägenhet. Det blev mycket prat och många minnen som vädrades. Jag introducerade lite släktforskning och sen plockade de fram album. Där fanns flera spännande bilder som jag genast tände till på. Vi försökte utreda vem som var på bilderna och hur de hörde samman med de andra i släkten.

Vi åt mat och pratade vidare sen började gäspandet ta över och vi stupade i säng. Vi har ju morgondagen att invänta…

En böljande resa i Skåneland 1

Jag och sambo bokade in en resa till Skåne. Sambo ville ner och besöka sina kusiner. Eftersom vi hade en bokad biljett redan som vi inte hunnit använda så blev det begränsat med valmöjligheter för datum. Gotlandsbolagets bokningsregler känns lite stela ibland!

Hur som helst jag gjorde som vanligt och “reste runt” via google Maps och sökte övernattningar. Sen visade det sig att en kusin absolut ville att vi skulle bo hos dem. Jag har lite svårt för att “tränga mig på” hos folk men blev självklart glad över erbjudandet.

Någon dag före vår resa fick vi telefonsamtal från kusinens sambos son som undrade om hans flickvän fick åka med oss ner. Självklart. Hon förvarnades om vår pensionärspräglade resstil och det gjorde inte henne något. Jag tänkte att då kunde hon passa på att besöka platser hon aldrig varit på tidigare.

Som traditionen bjuder så hade vi som vanligt med oss egen frukost på färjan. Chiabatabröd är definitivt mer en regel än ett undantag. Det smakar så gott och mättar så bra. Överfarten kändes som en knapp timme och snart var vi på väg. Vi hade inte tankat på Gotland eftersom det är alltid högre priser på ön så vi hade lite fokus på att leta bensinmack.

Bilen rullade fram nedåt landet. Vi stannade i Hagby där det finns en medeltida rundkyrka. Jag gillade atmosfären i kyrkan. Det påminner lite om kapellet vid Östra kyrkogården. Jag trodde att rundkyrkor endast fanns på Bornholm men nu vet jag annorlunda.

En sak förundrade mig mycket. De hade intsallerat en toalett INNE I KYRKAN! det vet jag inte att jag sett någonstans förut i en gammal kyrka. Det brukar vara i ett angränsande hus. Jag hade behov av ett besök och jag kände mig lite vanvördig när jag satt där. Märklig upplevelse.

Vi stannade även till vid Brömsebro. Det var ju här som kartorna ritades om när fredsavtalen skrevs under.

Vår färd tuffade på nedåt mot Karlskrona som jag planerat in ett besök i. Vi kom fram tidigare än jag trodde. Avstånden på fastlandet känns närmare än vad jag trott. Vi körde in i Karlskrona och fikade på Marinmuséet. Detta var en plats jag vill besöka igen. En fin skärgård och mycket historia.

Efter ytterligare en stund åkande så var vi framme i Kristianstad. Vi lämnade av “flickvännen” vid järnvägsstationen där hennes pojkvän skulle möta upp. Sambo och jag letade oss fram till vårt boende. Det låg på en bakgata centralt i Kristianstad. Rummet kändes som “hemma hos släkten”, möblerna var av äldre typ, från tiden runt 1980-talet. Men det var rent och helt okey. Speciellt med tanke på priset. 150 kronor/person per natt samt 50 kronor/person för frukost. Hel okey och passade vår budget bra.

Vi sov en stund och sen gick vi ut på stan och letade efter ett matställe. Vi hamnade på en italiensk restaurang och fick underbart god pastarätt. Sen tillbaks till rummet. Vi bestämde oss för att lägga oss och se på TV. Jag somnade mitt i programmet. snark…

dan före dan

Sambo och jag ska på en lite tripp till Skåne. Vi ska på släktträff. Sambo ska ha kusinträff med de kusiner han haft en nära kontakt med genom sina barn- och ungdomsår.

Det är jag som står för reseplaneringen i den här familjen. Och det gör jag bra! Jag gillar att “resa runt” på nätet och leta efter bra ställen att stanna vid och bra ställen att övernatta på. Den här gången har jag tom funnit ett mycket prisvärt ställe att bo en natt på. Detta återkommer jag till efter resan.

Jag börjar med att fundera ut vad som är huvudmålet för resan. En bekant/släkting eller en specifik plats etc. utifrån detta försöker jag finna bra alternativ på övernattningsställen. Jag låter det ligga i luften eftersom jag samtidigt ska finna olika aktiviteter som vi kan underhålla oss med under vistelsen.

Jag hade en gång bokat boendet på samma hotell i fyra nätter vilket innebar att vi blev mer begränsade när vi vill utöka vårt besöksområde. Så numera tänker jag högst två nätter på samma ställe. I Kristianstad blir det endast en natt.

Under den här Skåneresan så har sambos kusin propsat på att vi bara måste bo hos dem. Så det ska vi göra tre nätter. Sambo blev glad och jag tycker det är kul, för sambos skull. Jag är sådan som person att jag tycker det är knepigt att bo hos andra och liksom “tränga mig på”. Kusinen har jag ju träffat, liksom hans sambo, så jag vet att det är bra människor och vi kommer med stor sannolikhet att få det trevligt. Men jag har mitt sätt att tänka/känna för det. Nåväl, jag har bara att överkomma mina “nojor” och se det positiva i detta.

En annan sak jag tycker är ganska viktigt är kulturupplevelse. Det behöver inte vara määärkvärdigt eller påkostat. Jag kan nöja mig med en slottsruin eller ett brukssamhälle. Men det liksom bidrar till att rama in upplevelsen för mig. Sambo brukar alltid tjafsa om att han vill besöka en djurpark. Men nu är det jag som planerar så då han får allt stilla sin barnsliga iver och ta programmet som det följer.

Ja, inte så att vi måste följa programmet . Det är ju mer som en samling uppslag för vad kan kan göra om andan faller på. Kommer man helt oförberedd till ett nytt ställe så tar det ju tid att tänka igenom vad man vill göra och komma på hur man tar sig dit och hur långt id allt kan tänkas ta osv. Då är det bättre att på förhand veta att man kan på ditvägen ta vägen förbi ditt o datt etc.

Vi ska övernatta i Kristianstad eftersom vi nästa dag ska åka runt på Österlen. Sen ska vi bo hos kusinen, som sambo brukar beskriva som sin storebror. Jag har bestämt att jag vill se på Kronborg slot i Helsingør, så det ska också in i agendan. Lyckligtvis så verkar alla kusiner vilja göra detsamma. Sen får vi säkerligen fler upplevelser i Helsingør men just Kronborg har länge stått på min to do”-lista. Vad mer som blir får vi se eftersom en del hänger på vädret. Jag bangar inte för lite regn men… MYCKET regn kan göra en surare inombords än utombords.

Sen får man inte glömma färjan över till Oskarshamn. Jag har en princip vad gäller den och det är att jag ALDRIG dricker deras s.k. kaffe. Det smakar som avloppsvatten luktar. TVI! Jag har alltid eget kaffe och egen frukost med mig.

Den här gången ska vi dessutom ha en “fripassagerare” med oss till Kristianstad. En ung skånsk studentska som längtar hem till pojkvännen. Hon har koppling till sambos släkt och hon råkar studera på ön. Vi har förvarnat henna om att vi kommer att rulla fram i pensionärstakt. Hoppas hon står ut med vårt prat och med våra avstickare längs med vägen. Kanske hon får se en del av Sverige hon inte hunnit se än. Ja, men då gör vi väl en kulturgärning rent av… nu känner jag mig plötsligt som en mycket fin liten människa. Det känns gott.

Höstsonaten…

Nu är det höst i antågande. Luften känns annorlunda och man känner att man ibland får fundera på om man ska ta kofta med sig eller ej.

En sak som är trevligt med hösten är skolstarten. Det är intressant att studera hur skoleleverna liksom ska komma underfund med den grupp som de ska “leva” med under kommande skolår.

En gång var det ett gäng, alla gick och snackade intensivt och intresserat som man kan kan vara med nya bekantskaper. Utom två stycken. En tjej och en kille hade redan, inom en vecka hunnit “bli ihop”. De gick tysta hand i hand. Mitt i de pratande samlingen och de liksom såg ut som två 30-talsskådespelare i en dramatisk roll. De liksom gled värdigt framåt och var liksom lite förmer, utvalda eller kanske bara inlindade i sockervadd.

En annan kväll såg jag två ungdomar som satt mitt på cykel/gångbanan. De hade nog inte “fått ihop” det än även om intresset förmodligen var ömsesidigt. De såg ut som att de rymt hemifrån och delade en hemlighet.

I helgen såg jag två ungdomar som såg ut som om de tänkte övernatta under ett träd i Havdelunden. De hade “bäddat” bakom ryggen med väskor och jackor och låg där tätt intill varandra och bara var i stilla i denna evighetens sekund.

Ja jösses, den ungdomen den ungdomen…

Ett annat hösttecken är annars äppelkaka. En sådan smaskade jag på igår kväll på jobbet. arbetskamraten hade aldrig gjort en sådan själv förut men fick vissa instruktioner och sen kunde vi alla lyckligt låta kalorierna passera munhåla och hals.

Sambo och jag ska bege oss ut på en lite resa till Skåne den kommande veckan. Det ska bli kusinträff, ja alltså sambos kusiner. Vi ska tillsammans göra en liten tripp till Helsingør. Jag har bokat in ett besök på Kronborgs slott. Ett av Danmarks starka symbolslott. Dessutom var det ju här som Shakespears Hamlet utspelade sig. Det ska bli kul att få se Skåne i höstljus. Det har jag aldrig gjort förut.

Jag såg ett TV-program om svenska dialekter här om dagen och det handlade om skånskan. En gång i tiden räknades det som östdanska och lät mer som Bornholmska. Idag har de en mer grötig variant men det har de tydligen inte alltid haft. Bornholmska är väldigt lätt att förstå. De talar mer “rent” än skåningarna. Jag bara måste få åka dit någon gång!

Annars har jag nu i dagarna mest gått och längtat efter att få spela data-spel. Det enda jag håller på med är Sims. Och de har ju kommit ut med en ny, Sims3. Sambo skrattar åt mig och visst kan det verka småfjantigt men jag gillar det för att få skapa personer och miljöer. Ja, egentligen är väl det främst husbyggandet och sådant som roar mig.

Det finns ju mer avancerade spel som WoW osv, men jag har svårt för spel som handlar om att kriga och bråka och konkurrera. Inte min grej. Annars tycker jag förstås att WoW grafik och att det ligger på internet är ruskigt intressant som företeelse. Jag skulle vilja ha ett Sim med samma möjligheter. Men där jag kan fuska lika mycket som när spelet ligger på hårddisken!

När jag köpt mitt Sim 3 spel så ska jag genast se till att de kan laga till en äppelkaka. För de måste ju också få känna av årstidernas förändringar och mysigheter.

testen fortsätter

Det nya program som jag testar just nu är Windows Live Writer som man kan ladda ner gratis. Sen kan man ladda upp bloggen på den vanliga adressen. Den har lite fler användningsmöjligheter som jag ännu ska kolla upp.

Man kan lägga in hyperlänkar, bilder, fotoalbum, tabeller, kartor, tagga bilder, videoklipp samt lägga in plugin-program (vad det nu är). Menyn påminner lite om words meny och den är jag bekant med.

Jag har testat att lägga in foton men den ena bilden hamnade utanför fältet som tillhör bloggen. Jag kan göra vissa justeringar på foton. Jag provade en “vanlig” och en med rundade kanter.

Men främst är jag glad över att jag nu kan få luft i textmaterialet. Jag störde mig verkligen på att bloggen och word inte kunde “samarbeta”

Så nu är jag “på banan” igen. Toppen liksom… här kommer en variant på hur man kan få foton att se speciella ut…

testar ett nytt bloggprogram

Så var det dags att testa ett annat program som jag hoppas ska ge

mig nya användningsmöjligheter till bloggen. Jag återkommer med detta

 

det finna många olika effekter at göra och jags ka ännu prova på dem alla… men idag väntar arbetsplatsen på mina heroiska insatser så jag får stilla mig för idag…

 

Visa karta

Osynliga problem i 2000-talet

Det finns många sidor med att bli äldre. Kroppen är ingen ungdom längre och man försöker komma överens med förändringarna. En del grejer är dessutom hyfsat okey att leva med, det finns ju trots allt ”det som är värre”. Man tänker förhoppningsvis i sådana termer så de egna små krämporna blir överkomliga att leva med.

Dessutom lever vi i ett tidevarv då man har bättre fokus på vad vi behöver i åldrandeprocessen. Det skapas mer och mer moderna och SNYGGA rullatorer, rullstolar, duschstolar osv. Jag förväntar mig att jag, när jag en dag behöver, ska kunna ha en personligt designad rullator att knarra fram på.

Men det finns ett område som jag anser att man fortfarande har kvar samma ålderdomliga tänk som på tex 1950-talet. Och det är nära sammankopplat med våra kön. Ja det kommer så nära att inget kan komma närmare. Det är urin och urinläckage. Och därmed behovet av inkontinensskydd. Jag har som tur är inget problem… än… med urinläckage men jag misstänker att jag en dag kommer att stå inför detta problem.

Jag har genom mitt arbete haft anledning att shoppa just inkontinensskydd. Har man endast små problem så kan man köpa sådana i vanlig affär. De är konstruerade ungefär som en vanlig mensbinda och förpackade i liknande plastförpackning. De tom står på samma ställe i affären. Ja, inte nog med det, det ställer dem ibland på samma hylla eller en hylla ovanpå eller under.

Och så här långt är det inget problem. Men…

Varför i helvete kan man inte skriva på en förpackning vad den innehåller?!??!! Varför ska jag som kund GISSA vad som finns inuti förpackningen? Dessutom med en text som försvårar för just den kundkrets som ofta behöver läsglasögon för att kunna läsa! Någonstans på förpackningen står det en mängd ord med en miniminiminimaltext som jag än i dag inte kunna tyda vad där står. Inte heller expediterna har kunnat hjälpa mig.

Är det än idag 2009 så skämmigt med sådant som kommer ur våra underliv att vi inte kan skriva ut det på ren svenska? På 1950-talet fick kvinnor smussla inne på apoteket om de skulle ha mensbindor och de fick dem överräckta i en brun påse ”så ingen skulle se”. Så känns det med inkontinensskydden. Vem är det som skäms? För inte kan det vara av hänsyn till kunden som man undviker att tala om vilken förpackning HON ska välja. För så är det ju. Att det är ett kvinnoproblem detta med urinläckage.

Inte? Nej, just det. Även män kan pinka på sig och lukta pink. Men inte finns det några urinläckageprodukter i affärerna för det! Var ska de gå för att få hjälp på ett enkelt sätt?

Dessutom retar jag mig på TV-reklamen för just inkontinensskydd. Måste de prata som om de egentligen inte pratar om just… PISS… Som om de egentligen talar om en lotion, rakgelé eller varför inte ett nytt hårschampoo. En uppskruvad röst som med sin onaturliga röst försöker tala om att det är ”hur naturligt som helst”.

Hur ska jag som kvinna komma överens med detta nya i mitt liv, att jag inte kan ”hålla tätt” när inte ens de som säljer produkter för att underlätta för mig kan uttala vad de säljer? Är det en slags nära-sex-området-moral som krånglar till detta för tillverkarna? Men för tusan SKRIV TYDLIGT, ärligt och enkelt. DÅ kan vi komma överens om att vi, varken jag eller ni, har problem med att en del faktiskt har just detta problem. Att det är okey.

Det är inte problemen som är problemet utan lösningen som avgör…

Folkrace sett med mina ögon

Jag fick anledning att besöka Folkracebanan i Visby i helgen. Privat skulle jag nog inte välja ett sådant besöksmål men jobbet kan dra en på nästan vad som helst. Det är bara att gilla läget och att göra det bästa av situationen. Jag brukar studera evenemanget ur andra perspektiv. Studera människorna och fundera kring ”fenomenet”.

Först när jag kom dit till banan tänkte jag att ”suck… det här kommer att bli jobbigt” men efter en stund så upptäckte jag att det var hyfsat trivsamt att bara sitta still och låta något ske framför mig.

En sak tänkte jag och det var att Folkracebilarna väsnas inte lika mycket som Speedwaycyklarna. Visst, det brummade och yrde damm men själva motorljudet var mindre irriterande.

Jag kom att minnas barndomens lek i sandlådan. Det var ju så uppdelat att ”flickor leker med dockor och pojkar latjar med bilar”. Utom för mig. För mig fanns det en stor dragning till sandlådan när det latjades med bilar. Ja, grabbarna de fräste runt med sina små leksaksbilar och lät energiskt som om de hade fullt race. Jag däremot var ute efter en annan sak… att få konstruera. Bygga broar och tunnlar. Skapa fiffiga vägar och boställen/garage med en smart uttänkt utfart. Detta att ha en läggning för att konstruera har jag gemensamt med fler av mina systrar. I dagens verklighet så såg dessa folkracebilar ut som den bil jag använde som ”biljett” för att få tillgång till sandlådan när det var bil-tajm s.a.s. Det var en mycket tillskrynklad och rostig bil utan hjul. Den användes i stort sett inte utan fungerade bara som en slags legitimation för att komma in på området runt sandlådan.

På Folkrace satt massor av människor och jag kunde inte låta bli att tjyvlyssna. Det finns faktiskt levande personer som tycker det här är kul och viktigt. De kan alla förares namn och köregenskaper. De hade sina favoriter och det fanns hela familjer som samlats för att följa en eller flera tävlande. De var liksom imponerade över hur tillknycklade bilarna var och de hade långa diskussioner om vad som gått sönder på bilen som gjorde att den lät eller betedde sig märkligt. Och bilarna såg ut som om de var rullande underverk eftersom de förmodligen inte borde kunna rulla alls. Kanske var de dopade? Hur man nu dopar en bil…
Även om jag fattade noll av det interna snacket de förde så var det lite halvkul att höra engagemanget för det som pågick på banan.

Jag kunde inte låta bli att dra paralleller med medeltidens tornerspel. Samma tuffa utspel och samma behov av att omge sig med ”plåt” för att skydda sig. Skyddskläder och armering av fordon, oavsett om det är häst eller bil. Fast under medeltiden tävlade man ju bara med en hästkraft var och idag med… jag vet inte hur många en bil kan ha.
De unga bilburna riddarna fick sina hyllningar av släkt och vänner när de kom stapplande fram med hjälm och tävlingsdräkten på. Förmodligen satt det en och annan ung tjej och spanade på sin favorit.

Idag finns det dock en skillnad (tror jag). Även tjejer tillåts delta i bilracen och de skämdes inte för sig! Så visst har riddar och hjältekulturen förändrats genom seklen. Personligen charmas jag nog mer av en medeltida riddare till häst än en avgasångande racerförare men det var en kul upplevelse… tills regnet kom och hotade att skölja bort allt positivt så vi tog oss hem igen… på våra järnhästar!

Stockholmsveckan VS Medeltidsveckan

Gotland är en turistö, det är inget snack om den saken. Frågan vi ställer oss är varje år vilken typ av turism vi vill ha och behöver för att det ska ge just någon ”näring” för oss som bor här året runt.

Att turista är en knapp hundraårig tradition som i början endast kom de välbeställda till del. Efter andra världskriget fick även arbetarklassen ta del av ledighetens möjligheter, att transportera sig bort hemifrån för att vila och få upplevelser. De första charterresorna, på 1960-talet, gjorde att utlandsresandet tog fart med stackars Mallorca som pilotprojekt.

Så finns naturligtvis Gotland, landet annorlunda. ”Som att resa utomlands”. Turismen på Gotland har verkligen ökat och utvecklats genom årtiondena. När jag flyttade till ön på 1970-talet var det Strandgatan i Visby innerstad som var ”plejset” därtill krogarna vid Stora Torget. Rödvin, öl och dunka-dunka. Sen öppnades olika danskhak och pubar nere vid hamnen. Idag har kultur- och naturturismen fått genomslagskraft. Men discofolket lever fortfarande sina heta liv i krogarnas dunkel.

I början av 1980-talet föddes så Medeltidsveckan som genast blev en succé eftersom de som ville kunde få delta på ett högst påtagligt sätt. Dessutom så kan man ha samma dräkt år efter år eller liksom kombinera med nya detaljer etc. Man kunde rota fram den gamla plyschgardinen/draperiet och sy sig en medeltids-modern dräkt. Det till skillnad mot ”modern-turism” där det är just ”nyaste trendigaste senaste och helst dyraste” som gäller.

Att vilja vistas i båda dessa världar är väl ingen motsägelse. Problemet på Gotland är att de konkurrerar om tiden. Eftersom båda evenemangen vill ske vissa veckor under sommaren. Protesterna mot medeltidsveckan är just att det finns en svans som skränar och förstör. Ordningen var i obalans. Protesterna mot Stockholmsveckan är att det finns en svans som skränar och förstör. Ordningen är i obalans.

Stockholmsveckan verkar vara beroende av Båstadsarrangemangen och därmed har behov av att ta vägen förbi just Visby (Hur nu man ska hitta en logik i detta). Ja, jag skriver Visby för jag har svårt att tro att några av de aktiva deltagarna tar sig utanför stan alls. Medeltidsveckan har breddat sig och det finns arrangemang runt om på ön även om merparten är i Visby.

Vad är så skillnaden i ”skränandet” och ”förstörelsen”? Och hur skiljer sig obalansen?

Under Stockholmsveckan består skränandet av de dräggiga snorungarna som fastnat i puberteten och som har behov av att visa upp sig på gatorna. Under medeltidsveckan består skränandet ”frälsta” medeltidsfolket/lajvfantasterna som har behov av att visa upp sig på gatorna

Förstörelsen under Stockholms-veckan består av att fulla/drogpåverkade Stockholms-folk tror de kan göra allt de önskar och att ”pappa betalar”-mentalitet inte tar hänsyn till vad som är deras och vad som är andras utrymme och saker. Att spruta champagne över sig själv och andra och tro man ”är nåt” just för detta t.ex eller ragla runt på stan skitiga, om än dock i allt för dyra kläder, och tro sig vara någon slags herreman. Förstörelsen under medeltidsveckan är väl alla de medeltidsfolk som tror de har ägorätt till all Visbys grönska och kan tälta och elda vart som helst för ”det gjorde man ju förr…”

Skillnaden i dessa två grupperna är väl bredden på folk. Stockholmsveckan består endast av förpubertala tonåringar oavsett ålder vars rollspel går ut på att ”leka rika”. Kallbadhuset blir deras ungdomsgård där de under en vecka leker att de ”äääntligen har typ FF (föräldrafritt) liksom”. Medeltidsveckan består av folk mellan noll och hundra år gamla vars rollspel går ut på att tolka/spela människor med skiftande ”klasstillhörighet” och som tycker att alla icke medeltidsvecksklädda är på fel plats och behöver höra det.

En tragisk liknelse dessa grupper/veckor finns.

Medeltidsveckan har som grundbult att hålla i minnet året 1361 då Valdemar Atterdag kom till ön för att brandskatta gutarna. Det slutade med en massaker utanför muren, medan borgarna innanför godmodigt stod och tittade på, som sedan gutarna fick ta hand om. Det var alltså gutarna som fick betala notan.

Under Stockholmsveckan sker en annan typ av brandskattning. Massakern är mer långsiktig och vapnet är alkohol och droger. Men det är gotlänningarna som får ta hand om dem som blir kvar, som inte kommer sig för att resa hem efter semestern utan blir sittandes på en parkbänk i Visby, detta har vi att beskåda sommar efter sommar. Det är alltså gutarna som får betala notan.

Att turista är kul och att det kommer folk till Gotland är kul. Men kanske man skulle låta huvet sitta kvar på halsen när man reser hemifrån och kanske följa Gotlandsbolagets visa ord som lyder ungefär: ”Du är en del av alla andras upplevelse. Låt det bli en trevlig sådan”

Jag turistar i min stad

I mitt arbete får jag tillfälle att uppleva många saker. Nu har jag även fått åka med turisttåget. Jag har en slags allergi mot den sortens företeelser även om jag sett många lyckliga barn sitta på tåget när jag någon gång råkat passera förbi. Jag tycker personligen att det guide-bandet som går medan tågat tuffar fram och som hörs överallt är en slags ”nedskräpning” av vår stad.

Nåväl, å tjänstens vägnar så kan jag inte göra något personligt korståg mot detta utan snällt sätta mig i en vagn och invänta att tåget börjar rulla på. Och det gjorde det med klämtande klockor så jag verkligen rodnade av skam för att jag satt med. Jag försökte se min stad genom kameralinsen och en sak är säker. Visby är en turiststad på alla sätt. Inte bara detta att det är mycket folk som lunkar fram, stannar till, tittar, lunkar vidare, stannar, tittar osv utan också hur de är klädda. Det är antingen shorts eller piratbyxor, linnen eller t-shirts i stora mängder. Det äts glass och pizza samt dricks öl i mängder. Allt görs på alla uteserveringar så man både kan se och lukta detta hela dagarna. Jag är inte negativ till att folk har semester och njuter av att kunna sitta utomhus. Nej, det är bara en betraktelse.

Vagnen svängde ut på Kung Magnus väg, vilken jag anser borde göras om till gågata. Nu har jag skrivit om just detta i en tidigare blogg så jag ska inte pratat mer om det här. Det är lite ironiskt att turisttåget är utformat som just ett tåg, och att det är just detta som verkar vara dragningskraften för turistbarnen. Varför la man ner tågtrafiken på Gotland? Vilken fantastisk turistattraktion detta hade varit idag, miljövänlig sådan dessutom.

.

Vi passerade parken vid busstationen, eller vad den nu heter idag. Förr, på den gamla (goda?) tiden, så var den omgärdad med ett staket och kallades för Murgrönan. Där fanns då Visbys musikscen där man kunde se artister, av alla de slag, uppträda. Numera har vi ingen permanent scen värd namnet. Jag tycker personligen man borde skapa en stor scen, kanske där vid Oscars-stenen. Kalla den efter Hjördis Pettersson som i sin tid var Sveriges stora kommedienne!

Efter parken kommer vi till stora parkeringen utanför muren. Bilar i långa rader som de försökt rama in med något blomsterarrangemang. Jag tror att hur man än gör så ser det alltid skräpigt ut med bilar.

Rösten som talar på bandet tillhör Tina Marie Quiberg. Hon har gjort en hel del program i TV bland annat. Hennes typ av gotländska, långsamt och släpig och släpigt med de gotländska betoningarna (miauligt helt enkelt) har jag lite svårt för men… Jag får säga att hon lyckats lyfta upp detta med guidad information en aning. Det går inte att ge turister korvstoppad information på en sån här rutt. Personligen gillar jag fakta men här är det en blandad mix av människor som vill ha lite underhållning samt ”veta lite mer” om denna plats de besöker. Först reagerade jag på vissa ordval hon använde men sen slog det mig att, naturligtvis, hon pratar på ”nutidssvenska”. Med anda ord hon använder ordval som alla känner igen, även barnen som lyssnade så öronen såg ut som parabolantenner. Jag lyfter på hatten för Tina Marie Quiberg för detta!Vi passerade gamla fängelset som numera fungerar som vandrarhem. Det slog mig att jag en gång i början av 80-talet kom gåendes längs hamnen. Uppe i ett fönster i fängelsehuset, satt en kille. Han vinkade till mig. Jag vinkade tillbaka. Först tänkte jag, ”jaja vad kul” och sen. ”Oj, detta måste vara det absoluta straffet. Att sitta i Visby fängelse som är beläget mitt i partycentrum i Visby och inte kunna delta.” Tina Marie Quiberg berättade att en av de sista som avrättades i Sverige levde sina sista dagar i en cell här i Visby fängelse. Det var urspännande, kunde jag läsa i alla turisternas kroppsspråk. Dessutom detta att man kan övernatta i samma cell (antagligen om man beställer i tid). Tragedier, våld och elände går att sälja som turistidé.

Nere i hamnen tycker jag att Visby visar sin rätta sida. Här trängs båtarna i hamnen och här står högskolans lokaler. Här sitter människorna i glassbarer och restauranger. Att sommaren är här kan man inte missta sig på. Dessutom hänger flera länders flaggor i stängerna för att vi ska se vart alla kommer från. Jag skulle vilja ha en informationstavla i hamnen som visade alla världens flaggor. Då kunde barn som gamla leta efter flaggan och se vilket land det symboliserar. Kanske ska man ha en dataskärm och digitalisera detta. Då kunde man också leta efter information om just det landet. Ja, ja jag vet nu går jag överstyr med mina tankar (igen) men som idé är det väl kul?!!

Kallbadhuset, ”Kallis” ger ett kalt och kallt intryck. Det är enligt mig ett misslyckat bygge. Man har missat något när man planerade det här området. Men, men som man säger… money talks…

Vid kruttornet såg vi det första tecknet på att medeltidsveckan startar. Det förbereds här och där. Jag gillar verkligen medeltidsveckan även om jag inte är så aktiv längre.

På tillbakavägen passerade vi Östergravar. Vid Dalmanstornet har man byggt en liten parkeringsficka för turistbussarna. Detta är ett av de typiska turiststoppen och det såg man på mängden människor som fanns där. Visby ringmur är speciell och ett fantastiskt byggnadsverk.

Efter vår tågtripp så gick vi och fikade. Sen gick vi till Domkyrkan. Vi skulle tända ljus för någon som vi tänkte på. Detta gjorde vi så. I kyrkan har de just nu ett fotomontage. Bilderna föreställer mobbingsituationer i skolmiljö. Bredvid har man text med bibelcitat. Tillsammans blev det mycket tänkvärt!
I Visby domkyrka finns ett litet bönerum. Ett vackert rum med enkel inredning. Ett litet fönster släpper in ljus. Här rår stillheten. Jag såg ljuset liksom rinna ner för kalkstenens trappstensformation och nå till det kors som står på ett bord. Jag tänkte att detta var väl ändå lite väl genomtänkt. Men sen funderade jag på om det var slumpen som gjorde att jag stod där när ljuset föll på just det sättet. Ja jag vet inte men jag blev berörd. Kanske jag fick en glimt av Guds ljus i praktiskt utförande? Det nådde mitt hjärta så… jag vill tro så

Förbaskade blogg-program

Jag blev bloggare av en tillfällighet och fastnade för den här formen att skriva av mig. Det som irriterar mig är hur låst man blir av det blogg-program man använder. Programet begränsar HUR jag ska lägga in bilder och Hur jag kan skriva. Nu har den även fått för sig att jag inte ska kunna skriva i Word och sedan "klippa och klistra in" i blogg-programmet. Dessutom gör den så att jag inte kan få luft i texten vilket irriterar mig mycket.

Skulle jag byta program så måste jag bygga upp min "profil" igen och tappa en del trogna läsare. Endera dagen kommer jag att göra ett beslut. Jag får se hur det blir...

Sommar i Visby igen

Varje år samma sak, på gott och ont. Värmen kommer och ledigheten. Svensken vill åka ”bort”, vilket kan bli Visby. Att resa till Gotland är som ”att resa utomlands” som någon reklam syftat på. Och därmed vet också ”svenskarna” hur de ska bete sig. Alla vet ju hur svenska turister brukar beskrivas utomlands. Det är annars bara att fråga danskarna. Fast här på ön kallar vi dem inte för ”svenskar” utan för ”turistar” eller som det lanserades på Närrevyn en gång på 70-talet: ”mavar” (måsar) eftersom de skränar och skitar ner. Fast det var mest en beskrivning på Stockholmare som numera kallas för 08-or.

För visst är det så att Visby omvandlas till en slags gigantisk ungdomsgård med ”no limits”. Det är hyfsat tröttsamt att se de dryga ungdomarna som tror de ”äääger….” fast egentligen kan vi som inte deltar i samma partyvåg se fyllan och drogruset skina igenom. Okey tänker man lite elakt, en framtida parkbänkssittare. Och öns krognäring vill UTÖKA för ”det är bra för Gotland”!!!???

De har klagat på medeltidsveckan i flera år. Det är en svans som förstör och skitar ner (läs: de kommer inte in på vanliga krogen med sina medeltidskläder och det medför att krognäringen inte tjänar pengar på dem) men den s.k. Stockholmsveckan den vurmar de för, och då frågar man sig: varför det? Jag känner mig inte särskilt gynnad av att min ö ska behöva förstärkning av polis och socialförvaltning för att ta hand om det mindre glamorösa delen av ”party”veckan. Fylla och droger är okey, bara du har rätt (märkes)kläder på dig!?

En annan företeelse som verkar öka är att försäljare slänger upp försäljningsstånd lite varstans, tex Östercentrum. Speciellt mobiltelefoner verkar vara en angelägen produkt att kränga i sommartider. Deras metoder känns lika uttjatat som en avdankad raggningsreplik klockan 01:49 på stadens uteställen. Här om dagen fick jag också höra om en funktionshindrad kvinna som kände sig mycket obehaglig till mods eftersom de tagit tag i henne och som hon upplevt det velat dra henne till försäljningsståndet. Inte ens på öppen gata gäller ”ett nej betyder nej”. Så just nu går jag och bara AVSKYR dessa förbaskade försäljare.

Dessutom undrar jag över försäljningsställen som inte kan ta betalt med betalkort. Varför vill de endast ha kontanter? Ta tex glassbaren nere vid hamnen. Där går försäljningen lika lysande som glass i solsken men ändå verkar de inte kunna kosta på sig kortläsare? Det luktar… tycker jag.

Så… nu ska jag sluta klaga och endast njuta av sommarens ljuvliga värme och möjligheter.

Låt oss kvinnor vara just… KVINNOR

Åter igen har jag sett program på TV som belyser problemet med att kvinnor har svårt att finna kläder som passar dem och deras kroppar på rätt sätt.

Modeindustrin vill alltid… i alla fall i deras modereklam… att man ska ta fram sin personlighet och sitt sanna jag… men de skapar sedan kläder och ideal som motsäger detta.

Vilken kvinna vill se ut som en anorektisk pojke? Ja, så verkar idealet framstå idag. Finns det inga modiga kläddesigners som vågar skapa nya sundare trender? Om modeindustrin inte lyckas skapa kläder utifrån kvinnans kropp så har de ju misslyckats kapitalt!

Såg på TV att 45 % av Englands kvinnor har storlek 44 och uppåt samtidigt så verkar endast 1 % av klädutbudet av detta ha nått fram till modehuset/affärskedjorna. Jag kan tipsa er om att även överviktiga, kurviga, mogna, mulliga, småfeta och feta kvinnor har ett konto på banken!

Jag tror personligen att den dagen man ser kläder som bejakar KVINNAN och inte ett kvinnokroppsideal så kommer också många problem som vi ser idag kopplat till kroppsuppfattning etc att förändras.

När man pratar förtroligt med män, som klarar av att vara ärliga, så gillar de ju tjejer med former och kroppsdelar som är ”greppvänliga”. Jag tror inte att det är alla kvinnor som är för stora utan det är kläderna som skapats med fel inställning redan från designern. En inställning som verkar hålla sig genom hela processen ända ut till kunden.

Här i Visby har t.ex. H&M en klädaffär där deras XL-storlekar hängts undan i ett hörn av affären. Klädutbudet är mindre än 1% av affärens övriga sortiment. Dessutom kan man knappt se kläderna eftersom det är så trångt bland hyllorna och kläderna liksom hänger på nåder och verkar inte vara något man vill visa upp egentligen. Skäms H&M för att de måste sälja kläder till kurv-Rika kvinnor?

Jag brukar säga att jag alltid sparar pengar när jag ”shoppar” på H&M eftersom jag aldrig hittar något att köpa. Jag gynnar då hellre andra företag som finns på internet som insett vinsten av att skapa och sälja kläder till kvinnor.