2009 bankar på dörren...

Så kom vi då fram till årets sista dag. Jag tycker att summering av det gamla året är på sin plats och beskrivning av darrande förhoppningar inför det kommande 365 dagarna. Jag är mycket nöjd med mitt år. Jag har gjort en trivsam resa i somras som jag kan minnas med glädje. Den gick till Östergötland. Jag har som mål att avverka alla landets landskap och har Västergötland i sikte inför kommande året om inga andra helvilda drömplaner tar över. Tänk så mycket spännande historia och kultur det finns i vårt land.

Jag har även fått komma ut på flera cykelturer runt om på Gotland samt andra utflykter med matsäck och motorfordon. Några, för mig, vita fläckar på ön har jag besökt. Där får jag säga att turen till Bungenäs var extra kul. Ett område som varit avstängt av ”militära skäl” nu öppnats för befolkningen. Där kunde vi låna cyklar som stod olåsta vid grinden. Vi cyklade runt och hann även ta en glass vid kaféet. Så kom jag ut på Falholmen som ligger i Fleringe. Det var lågvatten så det gick att vada ut dit. Gotland kommer aldrig att sluta överraska mig.

På jobbet har mycket hänt. Nya ”brukare” och andra förändringar som påverkar arbetsuppgifterna. Som vanligt är bästa arbetsdagen på hela året den dagen då vi sticker ut ett gäng, personal och ”brukare”, på ön och cyklar en heldag. I år var det turen Hemse - Burs – Rone – Hemse. Vi hyrde cyklar på Hemse Skog & Maskin. Sämre cyklar får man leta efter! Jag skulle rekommendera de som hyr ut cyklar att de själva prövade att cykla på långtur med dem innan de erbjuder sina kunder att hyra dem. Det är inte meningen att man ska ha ont i baken efter 15 minuters cyklande. Det är bara dålig service, inget annat. Men vi lät oss inte nedslås för det utan trampade på i den värsta blåst vi haft under sommaren, styv kuling. En bra dag ändå.

Och så gjorde jag premiär som bloggare. Det började av ett misstag eftersom jag trodde att jag registrerade mig som medlem till en blogg och att det behövdes för att få access till allt material men det visade sig att jag skapade en egen blogg. Lite snopet och förvirrat och jag fick grunna ett par dagar innan jag kunde besluta mig för att prova på. Och på den vägen är det. Jag har verkligen blivit överraskad över att det finns någon/några som vill återkomma och läsa mina tankar om min vardag.

Så nu sitter jag här och ska formulera mina förhoppningar inför 2009. Jag får en bra känsla av siffrorna två noll noll nio. Jag har suttit och tittat på olika semestermål inför året. Jag har fastnat för Västergötland. Dels för att Arn inspirerar mig men också för att Sambo är född där. Dessutom vill jag så gärna prova på att cykla dressin. Men sambo har fått för sig att vi ska åka till Nordnorge och besöka vänner till honom som bor däruppe. I så fall vill jag åka till Trondheim. Nåväl, vi får se. Jag har tittat lite på kartorna och det lär ta lång tid innan vi ens kommer dit eftersom det är lång resväg och vägarna i Nordnorge är rena serpentinvägarna. Sen har vi även Skagen på agendan. Jag har planerat ett ”program” som skulle roa oss båda.

Men främst av allt önskar jag mig kraft att möta de nya utmaningarna på arbetet och energi att få tillbaka min rörlighet i benen. Även om det är skönt att få rätt diagnos hos läkare så är det i sig inte botande utan det är en seg väg tillbaka. Jag är inte van att vara så här orörlig och jag är alldeles för rastlös för att kunna stilla mig hur länge som helst.

Men nu till sist vill jag önska mina trogna besökare ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Julafton i vårt land

Det som står i fokus denna dag är en kollision mellan två kulturer, den gamla hederliga skandinaviska hedniska traditionen och så den importerade tron på att detta skulle vara en kille som hette/heter Jesus födelsedag. Genom seklers och generationers gång så har vi skapat en julafton där en sak är säkert. Inget är som förr, gemenskapen är inte självklar och många medborgare i vårt land har ingen annan människa att fira den här dagen med.

Den stora vinnaren är TV:n med sitt gigantiska utbud. Mycket är en amerikansk programimport som vaskats i socker och hyckleri. En del av de ”familjevänliga” programmen är en direkt retning av kräkreflexen. Varför måste vi ha amerikansk pseudo-kristen-moralism serverat i vår TV bara för att det är jul? Ta in mer realistiska program istället, om inte annat mer vetenskapliga och historiska program. Hellre det än ”sockersöta barn som letar efter tomten” serverat i ett kristet skimmer.

Julafton är full av glädje men också av sorg eller av förväntan och plikt. Julaftonen är den dagen som i flest sammanhang beskrivs som den stora gemenskapens dag. Men för många är det inte möjligt att fira helgen med sina nära och kära.

Kanske man inte har någon familj att fira med utan smyger in på Konsum och köper lite julmat anpassat för en person. För att inte skamkänslan ska synas för mycket så kanske man köper som om man vore 3-4 stycken som ska dela på maten. Fast man vet att man kommer att sitta ensam framför TV:n och äta sin julmat.

Kanske har man flyttat långt hemifrån eller så har man gamla konflikter som gör att man inte träffas. Kanske man precis fått pengar så man kunnat köpa sig en kasse öl/brännvin för att döva sin smärta och tomhet. Kanske tycker man att detta med jul är så överreklamerat att man endast tycker det är skönt att slippa från.

För andra är det en ”vanlig” arbetsdag/kväll och man har sin vanliga arbetstid att göra, ett dagpass, kvällspass eller nattpass. Det finns många arbetsplatser som kräver att någon kommer dit och gör en arbetsinsats. Det kan vara inom vården eller socialtjänsten, polis och räddningstjänsten eller socialtjänsten, taxi och annan kollektivtrafik, Enskilda företag och affärer. Och inte minst kyrkor och organisationer som håller öppet för de ensamma och de som hamnat utanför samhället. För mig är det alla ni som arbetar julafton som är våra hjältar eftersom jag kan titta ut genom fönstret och skymta verkligheten och tänka, att ni håller samhället igång tills det är dags för oss andra lediga att återgå till vardagens slit o släp efter helgen. Tack för det och GOD JUL på er alla!

Dag full av förberedelser...

Idag är det stora städ- och tvättardag... så att det blir fint inför julafton... Därför blir det ingen blogg här... men jag antar ni alla kan finna andra ting att göra än att läsa mina bokstäver... gör som jag tex... städa toaletten, skaka mattor och plocka ner julgranen från vinden (om du nu har plastgran) osv... ha det gott

Fredag ingen blogg

Städnoja och Allergier

Jag har samlat på mig några allergier genom åren. Jag har förstått att det är något som många dras med och att det vi gör med miljön påverkar vår hälsa på många sätt. All vet att vi lever på ett sätt som inte är så hälsosamt. Maten vi stoppar i oss och vi städar för mycket med för kemiska produkter. Fast jag tror att allergier fanns före modern tid också fast då visste man inte vad det var. Att någon var helt röd i ansiktet och hade utslag över hela kroppen var väl bara Guds vilja och straff eller nåt.

Jag har alltid varit en städnojig person fast som barn var det inte så. Då förstod jag inte alls vad städning gick ut på eller varför, varför, varför man måste. Men efter våra föräldrar skildes fick vi barn ta över städrutinerna. Det var stenhård närvaroplikt och alla fick ett uppdrag som var noggrant uppdelat. Den som städade köket fick ha hushållets transistorradio. Det vill säga, köket var värst att städa! Jag tror nog vi alla var ganska nöjda efteråt. Sen dröjde det till tonåren innan jag förstod städningens principer och dessutom utvecklade min städnoja. Jag var perfektionist på området och jag har hjälpt många att rensa i sina förråd. Jag kan vara rena fascisten då. ”När använde du den senast”, ”Den här ska kastas”, ”KASTA”, ”Ut med skiten” osv osv. Den som fick hjälp svor över sig själv för att de bad mig hjälpa till och mig för att jag kom. Men ordning och rent blev det.

Jag har med åren lärt mig att tagga ner mott dammråttorna. Idag ser det riktigt skitigt ut i mitt hem och jag ska väl se det som en framgång. Och så säger man ju att ”bättre lite skit hörnen än ett rent helvete”… hur nu den devisen går ihop. Fast det är klart, den dammhögen som av någon anledning alltid samlas under just mitt soffbord har jag svårt att förlika mig med.

Syrrans son fick utslag i ansiktet när han åt barnmats-efterrätter med jorgubbssmak. Det vill säga bara den ena sorten, den med riktigt jordgubbar i för det var jordgubbar han inte tålde. Den andra onaturliga är bra att äta …. eller så inte?.... ja, hur ska man tänka?

Det första jag fick som jag förstod långt senare var allergi mot klor. Jag simmade tre gånger i veckan efter skolan. Stack direkt efter skolans slut och tog bussen till simhallen i Södertälje. Jag var inget simgeni men jag uppskattade simmandet, liksom mer för min egen skull. Men samtidigt hade jag en massa utslag över hela kroppen så jag gick till ”skolsyster” som målade på Lapis, en mörklila vätska över hela min kropp. Vad jag gjorde då? Jo, jag gick hem efter skolan och skrubbade bort alla fläckar och sen skyndade jag mig till bussen för att hinna till simningen. När jag slutade med att simma så försvann utslagen. Fast det var flera år sen jag själv kunde koppla ihop detta och förstod sammanhanget.

Idag har jag allergier mot kvalster vilket är ganska besvärligt på många sätt. Jag MÅSTE hålla rent, även om det förmodligen är just överdriven renlighet som fått mig allergisk. Jag måste tvätta alla mina badlakan, täcken, kuddar och bäddmadrass var tredje vecka på 60 grader. Det är ett helsike att få kuddarna torra och de STINKER när de inte är det. Det är ett bestyr med det men jag tycker ändå att det är värt det. Jag märker skillnaden och så är det myyyysigt med så rent i sängen när man ska sova.

Så har jag allergier mot pälsdjur vilket är så synd. Ibland funkar det och ibland inte. Det är svårt att låta bli att klappa en katt som är flirtig.

Men en annan allergi jag konstaterat på senare år är laktosintollerans. Det var ett tag ett stort besvär men idag tycker jag att utbudet av låglaktosprodukter och laktosfria produkter är hyfsat bra i affärerna. Jag är glad så länge jag endast är låglaktos-intollerant och inte måste använda laktosfri mjölk. TVI VALE, det smakar som prädd. Även om laktosprodukterna kostar skjortan så ska jag ju inte tvätta skjortan med mjölken…

Förbereder ett nyårslöfte… till mig själv

Jag har under en lång tid försökt övergå till miljövänliga val i vardagen. Jag tar en sak åt gången så att det inte blir för övermäktigt. Det jag nu funderar på är att rensa bort alla hudvårdsprodukter som är ”fel” och försöka välja de mer naturvänliga och kroppsvänliga. Nu är det ju inte så att jag svämmar över av produkter eftersom jag är ganska sparsmakad med sånt. Jag tror vi överdriver lite våra behov. Jag ska göra en studie i Body Shops butik på Adelsgatan någon dag och se vad de har att erbjuda. Nu är det ju så med allergier att de försvinner inte bara för att man väljer naturproducerat utan det kan ju vara just precis en naturlig produkt som man inte tål.

Jag skrev för ett tag sen om hårfärgningsmedel och det finns ju ekologiska på fastlandet. Men det har jag inte brytt mig om för jag har vant mig vid hur jag ser ut I VERKLIGHETEN.

Jag köpte en naturvänlig tandkräm och den smakade riktigt gott, fast annorlunda. Men den kan jag inte hitta igen så jag får väl gå in på Tant Grön i gallerian och se om det finns något där. Det jag verkligen känner att jag bara måste ha är en bra anisktskräm, båda för dag och för natt.

Jag skulle vilja välja ett annat schampo men jag har mjäll och hittills efter ca 50 års testande så är det, tyvärr, så att Head&Schoulders är den som funkar minst dåligt. Finns det någon som har något nytt fräscht tips så skriv gärna det här.

Jag brukar leta på nätet för att finna bra information men det är en djungel där ute och priserna ökas allt efter folks desperata efterfråga. Det märks att ekologi är ett ord i tiden för det verkar vara slagordet även på nätet även om de endast har en grej som är ekologisk och resten är ”det gamla vanliga”

Något jag märkt är att urvalet av ekologiska handdukar och lakan m.m. har ökat. Tänk om det kunde öppna en butik som hade ALLT ekologiskt, kläder, textilier, hudvård, presentartiklar osv. Det skulle vara kul!

Jag läste i en tidning för flera år sen om att alla affärsidkare runt en helt försurad sjö beslöt sig för att samarbeta och de sålde endast miljövänliga produkter som skulle sköljas ut i vattnet. Det räddade den sjön. Likaså fanns det då, för några år sen (kanske ännu) i Göteborg, en matvarubutik som endast hade ekologiska produkter. Kanon, Då behöver man inte leta.

Nej, jag får helt enkelt fortsätta min inslagna bana och tänka En sak i taget. På nyåret blir det ansiktskrämen och tandkrämen. Men också fokus på mjällschampo.

Fast till syvende och sist så är det jag själv och mitt sätt som ska vara ”ekologiskt” gentemot mig själv och andra. Det vill säga naturligt och utan konstgjorda tillsatser. Att man klarar att ta in det jag säger och att det inte ger någon efterverkning som man får allergi av. Tänka, säga och göra saker som skapar en hälsosam miljö. Kanske något för dig också?...

Vi komma vi komma från pepparkakeland…

Jag minns barndomens stora pepparkaksdeg, en äkta hemmagjord smidig och fin brun klump som stod i kylen inför stora bakstunden. Man fick sin lilla klicka och kämpade febrilt med att få till en någorlunda tunn och slät yta att trycka ner en pepparkaksform. Vi hade de gamla klassiska formarna med gris, hjärta, cirkel, stjärna, gubbe, gumma och bock. Hade man tur så fick man till en som var så fin att det var värt att slösa kristyr på den. Att baka gemensamt var en så oerhört glad stund och jag antar att hela köket var fullt av deg och mjöl när vi var klara. Visst fick man ont i magen av all deg man åt upp men det var det väl värt. Jag undrar om det fanns massproducerade pepparkakor att handla i affären?

Idag smakar det lite extra när man äter en hemmagjord pepparkaka. Speciellt om något barn varit med och bakat dem och man liksom hittar tillbaka till den där barndomskänslan man hade en gång. Det ska då gärna vara lite snett och ojämnt.

Idag finns det ett utökat utbud av pepparkaksformar. Jag har förutom hjärta och stjärna köpt fisk, älg, lamm och björn.

Jag har sett att det finns dinosaurius, hund, tomte, änglar, dalahäst m.fl. En som jag hört om och som jag bara måste köpa är igelkott, Gotlands landskapsdjur och så ska jag skaffa dalahästen. Men det finns säkerligen massor av nya sorters formar.

Men jag har önskemål om fler ”modeller”: varg, Gutebaggen, fågel och katt. Kan inte någon ”hitta på” det åt mig…

Nu är jag riktigt FÖRBANNAD!

Tänk dig att du får en inbjudan till en fest och att på den festen kommer dina bästa vänner, dina bekanta, dina goda grannar och arbetskamrater att vara med. Det är en fest som ALLA pratar om innan och… mannen du älskar kommer dit och ni ska umgås hela kvällen. Du tänker gå till festen och bokar en färdtjänst till hemresan, för du kan inte ta dig hem på ett annat sätt. Festen slutar klockan 20:30 och färdtjänst ska komma klockan 20:35. Perfekt. Du sjunger dig genom duschen och klär dig extra fin och så går du dit. HAN är där när du kommer dit och ni kramas och kysser varann. Du är lycklig, han är lycklig ja, alla är lyckliga över er kärlek. Det är underbart och du ler med hela världen. Ni dansar, ni sitter och äter ihop och ni kramas och ni bara ÄR… helt enkelt underbart… men så…

mitt i allt så kommer det fram en man från färdtjänsten och drar tag i dig och säger att du måste åka tidigare. Du blir helt perplex för klockan är ju bara 19:45. Men du står fast vid att du bokat tid klockan 20:35 och den tiden måste gälla. Taxichauffören står på sig och säger att han måste åka för de andra som också ska med vill åka tidigare. Du fastslår att du har bokat en tid. Taxichauffören säger då att han tänker åka och tänker ringa taxis sambandscentral. Gör det säger du. Så återgår du till dina vänner och till din älskade man. Ni håller just på att dansa tryckare, en smäktande kärleksfull dans där hjärtat är med hela vägen, så…

kommer det fram en ny taxichaufför och säger att du ska åka med NU. Men klockan är bara 20:15 och varje tid med den du älskar är dyrbar. Du står fast vid att du bokat en tid och det måste gälla. Taxichauffören säger då helt sonika att ”då kör jag nu…” och lämnar dig att lösa problemet. Tänk om allt detta hände och Du inte kunde stå på dig på egen hand för du har ett förståndshandikapp som gör att du inte ens förstår varför någon drar i dig eftersom du är mitt i en fest. När du inte förstår vad de säger men att du känner att något är fel, totalt fel. Att om du inte haft en personal med som stöd så hade du fått åka hem och missat alla dyra minuter med kärestan.

Tänk om detta vore en restaurang och du beställde in en trerätters middag och att mitt i huvudrätten kommer servitören och ger dig notan för att någon annan ska ha bordet. Eller att du köper tre tröjor i en klädaffär men får sen bara två för den tredje var det en annan kund som ville ha. Hur hade du gjort då?

Visst låter det absurt! Men ungefär så kan vardagen te sig för personer som har förståndshandikapp och inte kan göra sin egen röst hörd.

Att vi haft strul med det sambandsföretag som Kommunen valt att anlita för att sköta färdtjänsten på Gotland är inget nytt, vi har haft återkommande diskussioner med dem om problem av den här sorten. Vi har skrivit och klagat både till Ansvarig på Kommunens färdtjänst och till FUB (föreningen för utvecklingsstörda barn, undgomar och vuxna) på Gotland. En av orsakerna till problemet, enligt både SamRes och Kommunen har varit att det inte finns tillräckligt med taxibilar. Fine, det var förklaringen då den lokal man hade FUB:s danser i låg utanför stan.

Nu har FUB valt att ha festerna inne i stan och då är färdsträckan kortare. Vi vet att fler ändrat sitt färdsätt till att gå och/eller cykla till och från danserna. Så nu borde det finnas fler bilar att tillgå? Vi har valt att gå till dansen men några behöver åka färdtjänsten hem. Men när strulet uppstår så är det inte ansvarig på Kommunen eller SamRes som får ta diskussionen utan det är medföljande personal och taxichaufför. Personalen som värnar om den enskilde brukares rättighet att stanna tiden ut som planerat och en taxichaufför som fått andra instruktioner/order från sambandscentralen. Men problemet till sitt yttersta är att man väljer att kränka en förståndshandikappad kvinna utan att fundera på vad det blir för konsekvenser för henne.

Att vara förståndshandikappad betyder bland annat ofta att du behöver hjälp med att strukturera upp din vardag, och din fest. Du är beroende att andra ser till att du får ut maximalt av din tid på jorden och en sådan sak är FUB:s danser. Det är ett av de få tillfällen då du får möjlighet att festa loss med kompisar. Då är VARJE minut viktigt eftersom det dröjer en hel månad till nästa gång. Som personal ser vi detta och påtalar vikten av att man får stanna kvar på dansen tills det är slut när vi hjälper dem att beställa färdtjänsten. Det är väl det minsta de funktionshindrade kan få begära av samhället !?!??? Så skulle jag själv välja och jag antar att du skulle göra detsamma. Då skulle jag/du inte acceptera att någon annan ändrar min/din tid utan att först ha pratat med mig/dig!

Vårt samhälle är i svajning. Vi naggar den sociala tryggheten i kanterna utan att tänka på att vi bara är ett enda stöveltramp från en samhällsstruktur som skulle bli en mardröm inte bara för funktionshindrade utan även för mig/dig! Då är det sorgligt när våra kommunala system ger utrymme för nedrustning för vår mentala inställning till hur vi ska förhålla oss till varandra och hur vi ska värna om de som inte kan värna om sig själv. För jag anser det vara en ren kränkning när man helt godtyckligt ändrar tider för en förståndshandikappad kvinna och bara förväntar sig att hon ska gå med på det, utan att först pratat med henne eller hennes personal.

Och det gör mig RIKTIGT JÄVLA FÖRBANNAD!

Lusse lelle...

Så har det varit Lucia igen... en gammal svensk tradition som vi gärna använder som PR för vårt land. Jag hade möjlighet att gå till Röda Korsets Kupan i Visby och lyssna och se deras Luciatåg MED tomtar och pepparkaksgubbe. Det gladde mig att det inte spillt över på andra områden i samhället det kyrkan nu kommit på, att bannlysa svenska traditionsyttringar. Det retar mig verkligen att Svenska kyrkan blivit så inskränkta och intolleranta i en tid då vi alla (?) pratar om mer öppenhet och kärlek till nästan osv. Då väljer kyrkan att rensa bort våra svenska traditioner och bli mer... ja vad? inte lutherska eftersom de ändå accepterar Lucia men... ja helt enkelt bara intolleranta! Jag är inte någon kyrklig person men jag stör mig på att kyrkan som redan nu tappar medlemmar avskärmar sig från det vanliga folket ännu mer. Hur ska de då bli trovärdiga med betoning på TRO!

Flickorna som gick i Luciatåget kunde hålla tonen och de var mycket koncentrerade på sin uppgift. Jag skulle inte kunna stå så där inför en skara människor och sjunga utan att tappa tonen och inte börja fnissa och inte nästan pinka på mig. Även om flertalet av publiken säkerligen var anhöriga till tjejerna så kan jag tänka mig att det var nervöst.

Jag minns ett Luciatåg jag gick en gång, hemska tanke. Jag arbetade på S:t Olofs sjukhus på 80-talet, dvs i min ungdom. Ett år bestämde en avdlening, där jag just då var vikarie, att alla, patienter och personal, skulle gå ett Luciatåg runt hela sjukhusets avdelningar. Nåväl jag sjunger som en kratta/skata/gällad katt etc men jag tänkte "alla kan" och drog på mig den vita särken. Personalen skulle ju samtidigt uppmuntra och vara föredömen för de patienter som tvekade inför uppdraget. Så gick vi iväg... Den första avdelningen gick hyfsat bra men på det andra stället så. Vid ett ställe i Luciasången så ska man gå ner i tonen och det gjorde alla... utom jag. Jag hördes ganska väl och det med min absolut icke-rena röst. Sen gick jag resten av tåget tyst och mimade eller mumlade fram sångerna. PINSAMT var ordet... sen dess har jag inte gått något Luciatåg mer men jag har hört flera stycken och jag inser nu att jag är inte ensam om att sjunga falskt.

Året 1975 så gick jag på Folkan. Det var en klass som skulle hålla i Lucia-arrangemanget. De hade under natten till den 13:e bestämt att en kille, som hade långt rött hår och stort burrigt skägg, skulle vara Lucia. På Luciamorgonen gick de, som traditionen bjöd, in till gamla Kronikerhemmet (dvs Sjukhemmet) och lussade för gamlingarna. Skolans ledning rasade över "tilltaget" och alla gamlingarna jublade. Tänk att det än idag, 2008, är problematiskt med att se det humoristiska i att låta en kille gå som Lucia. Liksom att det nästan alltid blir en ljushårig tjej.

Kupan i Visby är en riktig samlingpunkt för många. Jag kan tänka mig att många ensamma tar sig en fika där och får sig lite vardagligt snack med någon. Det har blivit en viktig punkt i samhället och jag tycker också att de lyckats med att inte "hänga på sig" den där pinsamma och skamliga känslan som jag tänker finns med när man känner sig ensam och behöver lite sällskap. Det är en schysst och avslappnad stämning där, bra jobbat Kupan!

Sen har jag hittat fler grejer till medeltidsveckan där. En gång hittade jag en hel svart sopsäck med gamla skinnjackor. Det var perfekt att använda som kantdekorationer på en del dräkter som jag sytt.

Nåväl idag söndag ska jag jobba. FUB (föreningen för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna) har sin årliga julfest och jag ska dit. I år ska Gotlands Lucia komma till festen och sjunga. Sensation! GotlandsLucia samlar in pengar till just FUB med i år är första gången som Gotlands Lucia besöker FUB:s medlemmar!!!

Anmärkningsvärt...

Lördag ingen blogg...

En donation till mitt 1900-talsmuseum

Jag skrev för en tid sedan till Kommunfullmäktige och lämnade ett medborgarförslag på ett 1900-talsmuseum. Svaret var givet: Nej. Motiveringen på avslaget var att det finns redan på Fornsalen. Så vi tackar Fornsalen för den ”glasmonter” som representerar ett helt århundrade!... eh… okey… Men kanske tanken med att samla på sig saker från 1900-talet är just att förvara dem i låsta magasin?...

Inget annat århundrade har lämnat ett så stort avtryck i historien som just 1900-talet. Ännu lever många som faktiskt ”var med när det hände”. Det hade varit ett ypperligt tillfälle att samla in vittnesmål och berättelser direkt från folket som var på plats.

Man hade kunnat använda sig av PRO och andra organisationer för att starta grupper där våra äldre invånare kunde få skriva ner, berätta in och förmedla om sitt 1900-tal. Det skulle bidra till den gotländska forskningen och det skulle ge många äldre en trevlig sysselsättning. Man skulle kunna använda museet till att t.ex. pensionärer satt och berättade LIVE för våra skolungdomar om deras barn- ungdom samt hur livet tedde sig för dem som vuxna. Ett utmärkt sätt att skapa kontakt och samförstånd mellan generationerna.

Man skulle kunna använda datorer och samla allt i en databas som kunde tillhandahållas på plats och via internet för olika skolprojekt, uppsatser, forskning m.m.

Man skulle kunna göra 10 rum med möbler och andra saker presenterade från varje årtionde och med musik som kom just vid den tiden. Man skulle då ha massor av kompletterande berättelser från gotlänningar som berättade om sina upplevelser och kunskaper om varje årtionde. Det matchat med information om vad som hände i landet i stort under samma tid. Och eftersom det fylls på med nya pensionärer hade det kunnat bli en verksamhet som höll på i all evighet.

Ett kafé på platsen skulle kunna ha bakverk och kakor från varje årtionde så kunde man få smaka på 1910-, 1920-, 9130-talet t.ex.

Min tanke var att detta museum skulle inrymmas i Flextronics-huset som nu ska omvandlas till ett affärscentrum. Men så blev det nu inte. Jag är en enkel vanlig osynlig medborgare ingen dynamisk och ansedd person som P. A. Säve så jag förstår att man inte tycker sig behöva göra någon notis om mina förslag. Men jag tycker det är SYND att man inte passar på medan de äldre ännu finns kvar här hos oss!!! Det skulle ha blivit Sveriges modernaste museum om historia!

Nåväl… jag har gått vidare och nästan släppt tanken helt. Men så… fick jag ett telefonsamtal från min syster. Hon hade pratat med en grannfru, som är i 90-års åldern, som vill donera sina minnen till MIG! Eller snarare att jag skulle förvara dem tills 1900-talsmuséet blev en realitet. Kan man bil mer hedrad än att bli anförtrodd en människas hela liv? Jag hoppas jag får tillfälle att i framtiden göra henne till viljes.

Nu finns det förstås andra 1900-tals-hjältar på Gotland. Ta, tex de två som dokumenterat och gjort en bok om arkitektur utanför muren. Det blir 1900-tal det! Kanon. Den boken står just nu på min önskelista hos tomten.

Vi glömmer så lätt att massor, massor har hänt i stan sen 1899. Utanför muren var det rena bondvischan och nybyggandet stod i sin linda. Ta t.ex. S:t Olofs sjukhus, Korpenområdet. Det byggdes för mentalpatienterna skulle komma ut på landet. I början hade sjukhuset självförsörjning av frukt och grönsaker. Idag är det nog nästan ingen som tänker på att området varit ett sjukhusområde eftersom massor av andra verksamheter ryms i flera av lokalerna.

Likaså gäller affären Signalen. De yngre idag vet nog knappt varför området heter så. Så är det med en levande stad, det byggs och förändras. Hus får olika användningsområden och gatunät läggs om. Gamla människor faller ifrån och nya kommer till. Men vem berättar stadens historia och bevarar dess minne? Det borde vara vi alla men jag tror att vi kommer att missa massor eftersom vi litar på att någon annan gör det. Dessutom om saker göms i låsta lagerutrymmen så, vem ska få se och lära sig om dess funktion?

Ett exempel på hur man kan glömma är: Jag åkte Transibiriska järnvägen 1982 vilket var en fantastisk upplevelse. Vi var en grupp på ca 30 personer varav hälften var pensionärer. Vi kom till en plats vid Bajkalsjön och där fanns ett museum med saker från 1800-talet. Där fanns gamla hus och gamla redskap men inga lappar som talade om vad det var och den lokala guiden sa att det fanns ingen kvar i livet som visste vad det var för saker och hur de skulle användas. Men en av våra penionärs-resenärer som ursprungligen kom från östra Finland berättade att likadana saker fanns i hennes barndomshem. Hon kunde i detalj beskriva hur de skulle användas och vad de hette på finska. Ska det gå så med våra 1900-talssaker också?

Jag tycker fortfarande att ön skulle få nytta och glädje av ett museum och jag tycker att beslutsfattare borde förstå det.

Shoppingcenter i Staaan…

Jag är ingen större fantast på att göra av med pengar. Jag får liksom inte den där ”kicken” av att handla. Men jag tro att många har det som en slags ”hobby” och det är nog därför fler och fler större företag börjar etablera sig här i Visby. Det har kommit till fler företag uppe vid Skrubbs, längs med Visbyleden, och jag har sett att det är fler hus på gång.

Nu är det en ny Galleria på gång också i norra delen av stan. Visbyföretagaren Kenneth Carlzon ska öppna i gamla Flextronics lokaler. Idag, 11/12 08, skriver han att det är sju företag/affärer som är klara att etablera sig i lokalerna. Jag tror faktiskt att det huset har potensial. Läget är bra och det finns inget större etablerat i området så efterfrågan kanske också finns där. Jag vill bara ge herr affärsman några tips utifrån mitt perspektiv.

Möbelaffär: Kanske vore det för stort att önska IKEA men…

Inredning och present: En kul affär att hitta nytt till hemmet och/eller presenter

Kafé: Jag vill fika om jag ska shoppa. Här kan man fånga upp kunder som släktforskar på andra sidan gatan. Med ett mysigt läge så man kan sitta och titta på folk, ett socialt och trevligt sätt att umgås på.

Frisör: Gärna med Drop In

Klädaffär: Som har fokus på VUXNA kvinnor, både till ålder och till storlek. Även klädaffär för barn, ungdomar och män.

En galleria jag besökt två gånger och som jag gillar ligger i Uppsala stad som ligger på vägen upp mot Uppsala. Det är inomhus men de har byggt så det känns som en liten stadsgata när man går där med lite nivåskillnader. Man skulle kunna göra något liknande i Visby och utnyttja nivåskillnaden till att ha scenframträdanden ibland.
Ja, jag vill ha roligt om/när jag ska handla och jag tappar lätt köpsuget. Snälla Kenneth, tänk på MIG när du planerar ditt nya köpcenter… *S*

Mobbing

Jag har en fantastisk tur. På min arbetsplats har vi mobbingfritt. Vi håller en hög svansföring mot den sortens beteenden. Jag har hört fler personer som fått utstå att antingen personligen bli utsatta för mobbing eller som arbetar i en grupp där mobbing sker. Vi vet idag alla hur mobbing kan ta sig olika uttryck och skapa ohälsa, för vissa, i flera år framöver. Vuxenmobbing är inget ovanligt och jag kan tänka mig att andra utomstående skulle säga att de inte trodde det om honom/henne att han/hon skulle bete sig så. Det går liksom inte alltid att SE vem som mobbar eller vem som är mobbad.

Vem blir mobbare och vem blir mobbad? Som barn fick jag känna av det, från båda håll. Jag började i en ny skola i första klass. Alla verkade nyfikna på mig och jag fick mycket uppmärksamhet. Det var så kul och jag kände mig så glad över alla nya vänner jag skaffat mig. En dag hade jag min skepparkavaj på mig, som vanligt, och vid lunch hängde jag av mig den utanför matsalen. När jag ätit färdigt och skulle gå till min klass så märkte jag att det var fel jacka/skepparkavaj. Jag var endast 7 år och min livserfarenhet var därför begränsad så för mig var det enda logiska att tänka att ”ja, det är syrrans jacka/skepparkavaj”. I jackan låg ett litet noteshäfte och en penna i roliga färger.

Eftersom det var syrrans så tänkte jag att jag kunde använda/stjäla det. Hon skulle möjligen ”slå ihjäl” mig men det kunde det vara värt tänkte jag. Så jag använde blocket under en rast och skrev roliga saker, påhejad av andra klasskamrater. Jag skojade lite med ”vem som hjärtade vem” i klassen. Alla skrattade och det var så kul. Då kom en klasskompis fram och sa att jag stulit hennes jacka och hennes noteshäfte! Plötsligt förvandlades alla roliga dagar till en stor katastrof. Klasskompisen letade efter sin storebror som gick i andra klass, en stor kille alltså, och hans kompisar som genast började jaga mig in på toan.

Jag lyckades låsa dörren men de försökte ta sig in. De skrek att jag var en tjyv o.s.v. samt att de skulle skvallra för ”fröken”, min nya hjältinna, skulle få se min dåligaste sida. Jag satt kvar på toan tills alla gått till lektionerna. Då stack jag hem. Mötte föräldrarna som menade att jag skulle tillbaka till skolan. Jag fick stå framme i klassen med mor och lärarinnan som sa till klassen ”att man inte fick retas”. Sen började all utanförskap.

Eftersom inget blev utrett ordentligt så blev det som två läger. Klassen i det ena lägret och jag i det andra. Så fortsatte det alla skolår igenom, ända upp till sjätte klass, då vi flyttade till annan ort. Jag lyckades aldrig komma igenom den mur av iskyla som jag kände från klasskamraterna. Och jag är inte säker på att det bara var dem som orsakade den. Jag kan mycket väl tänka mig att jag också bidrog till detta ”offer”läge. Jag vet att jag även var med och lekte med klasskompisarna på rasterna men VÄN blev jag aldrig med någon.

En annan klasskompis var också mobbad och utsatt för klassens godtycke. Ibland fick hon vara med och ibland blev hon hårt utsatt, påhejat av de passiva åskådarna. En gång när vi lekte ”kull” så var det jag som ”hade den” och jag jagade lite på måfå och sen började jag jaga Gunilla. Jag kände mig glad över att alla vi lekte ihop men så plötsligt, blev tonen hård bland dem runt omkring. De hejade på med den där särskilda tonen. Hetsade och hetsade. Plötsligt var det mobbing som pågick och JAG var mobbaren. Jag fattade ingenting men kunde inte sluta. Jag jagade henne och hon sprang, för livet. Jag hatade den situationen jag befann mig i men jag kunde inte bryta mitt beteende som kom ”ur ingenting”. Jag skäms än idag över detta!

Genom åren har jag alltid varit överkänslig för mobbing och tyckt det varit obehagligt. Jag har arbetat på ställen där det varit både två och tre läger där det varit permafrost i samtalstonen och där tredje man, ”brukare”, suttit mitt i skottlossningen. Där en enskild arbetskamrat varit utfryst och baktalad. Där all arbetstid gått åt till att snacka om vad ”de” sagt eller gjort, eller inte sagt eller gjort.

Men en dag när jag äntligen fick fast anställning på en helt nystartad arbetsplats. Då sa den chefen jag fick då, på en av de första planeringsdagarna vi hade att, ”på den här arbetsplatsen pratar vi inte OM varann, här pratar vi MED varann!” Har man något att säga så tar man upp det på personalmötena och reder ut det. Det är det bästa jag hört en chef säga någonsin. Hon var väl medveten om vilken ”kultur” det fanns på olika arbetsplatser. Jag trodde knappt mina öron. Hon satte ribban och sen dess har jag haft turen att ha arbetsplats och arbetskamrater som haft samma inställning till detta.

Hur ska vi vuxna kunna var förebilder för barnen om vi inte kan visa varandra respekt. Ingen är felfri och ingen är perfekt. Det gäller att finna den potential varje enskild har och använda det till något konstruktivt i arbetet. Då blir arbetet intressantare och roligare, för alla.

Fullt krig på våra gator…

Nu är jag rejält trött på bristande respekt vid övergångsställena i Visby. Jag var idag ute och gick med en kvinna som sitter i rullstol. Eftersom hon har dålig erfarenhet av bilisters respekt för stopplikten så blir hon nervös när hon ska över gatan.

När vi gick på morgonen så var bilisterna förmodligen på väg till sina arbeten, precis som hon, och har väl ”inte tid” att stanna? Det blir då jag som får kaxa till mig och slänga fram ett ben som om jag tänkt gå över, för att de ska stanna, vilket då sker ganska bryskt, vilket tyder på att de kör för fort och inte hade uppmärksammat fotgängare på trottoar nära ett övergångsställe? Jag vet inte om jag som ledsagare ska behöva äventyra liv och hälsa för att hjälpa en person att ta sig fram på gatorna men hur ska man annars ta sig över?

När vi skulle gå hem senare på eftermiddagen så var hon märkbart stressad när vi skulle över övergångsstället. Det var mycket trafik och bilarna kom från alla håll. Hon ”blockerade” sig för information som jag gav henne. Jag fick rycka tag i hennes styrspak för att hon inte skulle göra en överilad manöver och hamna mitt ute på gatan. För att lugna henne så fick jag vifta förbi de bilister som tänkt stanna, för de finns ju också. Det var mycket trafik så jag fick stå en bra stund och vifta så det skulle bli bilfritt. Sen kunde hon samla sig och ta sig över.

Jag har fått utskällning av bilister som skrikit åt mig genom fönstret att jag SKA stanna, när jag cyklat över ett övergångsställe. Detta trots att jag redan blivit ”framsläppt” av bilisterna från andra körhalvan. Jag vet att cyklister ofta får kritik för att de ”bara cyklar över utan hänsyn” och det stämmer säkert i många fall men jag har å andra sidan dålig erfarenhet av bilister, främst män 50 plus i yrkesfordon, tyvärr. Även om man som bilist anser sig ”ha förkörsrätt” så tänk en gång till… även om du anser dig ha rätt… hur skulle du känna dig om du körde över en människa, oavsett vem som bär skulden?

Ibland undrar jag om det är så att gatorna är ett ingemansland där ”de andra” är bilister om du går eller cyklar, eller fotgängare och cyklister om du åker bil.

Så därför ser jag fram emot det framtida fordonet, SPÅRBILEN. Den förutspåddes redan på 1960-talet, liksom internet och annan teknik som är vardag idag. Idag med miljö- och oljefrågor så har den blivit mer aktuell än någonsin. Tänk att ha ett ”kontokort”, eller kanske via mobilen, och med det få en spårbil (podcar) att stanna vid ”din” hållplats. Oavsett vart du står i landet så kan du beställa en spårbil och kostnaden dras från kontokortet/mobilen.

Du kan ha druckit, du kan vara trött eller kanske inte har full syn eller annat funktionshinder. Föräldrar kanske ska skicka ungarna till mormor och morfar över helgen, osv osv. Man åker i en egen spårbil och behöver inte dela utrymme med andra, om man inte vill. Du kan sitta och läsa, se på TV, prata i mobilen eller kanske rent av sova en liten stund, medan spårbilen tar dig dit du ska.

Kanske man också kan skapa turistrutter. Man kan beställa rutt 1: Ner till Hoburgen med valfria stopp längs vägen. Rutt 2: Till Fårö, Rutt 3 till Östergarnslandet, Rutt 4 Visby innerstad osv osv. Med spårbilen slipper man bilköer och att störa sig på ”de andra” cyklisterna, fotgängarna, bilisterna, lastbilarna, bilavgaserna, stoppljus och freden på våra gator skulle kunna få fäste. Ja, jag tror jag är spårbils-frälst!...

p.s. På Facebook har jag skapat en grupp för just Spårbilens vänner: Spårbilen – En resa till Framtiden http://www.facebook.com/home.php#/group.php?gid=38150188873&ref=mf

Kyrkan måste ha fått tomtar på loftet…

Vad är det för nys som kyrkan börjat ta ställning mot nu… att inte tillåta tomtar i kyrkan??!!! Vad är det för trams. Kyrkan menar att de har monopol på utrymmet i kyrkorummet men där menar jag att de har fel.
För i så fall skulle de inte ha Lucia heller. Denna 1800-talstradition har inget med svenska kyrkan att göra heller även om den omvandlats till ett slags religiöst budskap. Lucia är liksom tomten delar av kristna traditioner men bara delar av och inte de lutherska traditionerna, och svenska kyrkan är väl luthersk sedan tidigt 1500-tal väl? Lucia är delvis ett sicilianskt , dvs katolskt, helgon. Och de katolska helgonen har väl inget i protestantisk kyrka att göra väl, väl, VÄL??? Ta då bort pepparkaskgubbarna och sotaren samt stjärngossarna också.

Tomten är delvis S:t Nicolaus som var barnens och sjöfarandes helgon, dvs ett katolskt helgon. Båda dessa har mixats med gamla svenska folkliga traditioner och folk är väl det som kyrkan hoppas få besök av i kyrkan???

Ta bort kvinnorna från kyrkan, de sitter förmodligen utan respektabel huvudbonad och iförda manskläder. Likaså alla de män som har glömt att ta av sina huvudbonader. Ta bort barnen som inte kan vara tysta av andäktighet när prästen talar. Ta bort de gamla som kanske sitter och snörvlar med glappande protes, ta bort ungdomarna som ska konfirmeras eftersom de endast lär det mesta utantill utan inlevelse, förståelse eller eftertanke. Ja, ta bort alla församlingsmedlemmar som inte beter sig ”korrekt kristet på ett lutherskt sätt”… eh… näää då blidde det tomt…

Då får vi sluta applådera i kyrkan så ta bort all körmusik och andra föreställningar i kyrkan. Vissa högkyrkliga ser kortspel och dans som styggelse. Varför har kyrkan då börjat med någon slags ”andlig dans och rytmik” i kyrkan då? Varför säljer svenska kyrkan helgonbilder till turister? Ska kyrkan vara rättroget LUTHERSKT och PROTESTANTISKT så får väl kyrkan ta och renodla sitt utbud!

Försök sen att motivera varför folket, d.v.s. staten ska bidra med att hålla kyrkorna renoverade, varma och öppna! Försdök sen att motivera varför folk ska gå till kyrkan alls! Kan kyrkan inte leva med folket i tiden så kanske det är så att folket tycker att kyrkan har spelat ut sin roll och sitt existensberättigande? Gud och andlighet kan man/jag söka ändå om jag behöver.

Tänd ett ljus och låt det brinna, låt hela budgeten försvinna…

Jag har nu en tid tänkt på alla de adventsstakar och adventsstjärnor som hänger i alla fönster inför den kommande julhögtiden. Det är en tradition som kom till under 1930-talet. I början i en ganska begränsad utsträckning men som genom åren, och speciellt de senaste decennierna, exploderat i (ljus)styrka.

Jag tycker att det kommit fler alternativ till stearinljus som är bra. Det är både värmeljus och adventsstakar som drivs med batteri eller el. Man trycker på en knapp så lyser värmeljuset med ett flämtande sken som ser hyfsat naturtroget ut. Det finns en ljusstake som man trycker på knappen så tänds ett ljus/lampa, man trycker igen så tänds två ända tills alla fyra tänds. Ett tryggt och bra alternativ när man är glömsk, har barn i närheten eller har något funktionshinder.

Personligen tycker jag att en upplyst kyrka i vintermörkret kan bidra till en precis lagom känsla av ”jul” men om man hade lagt ljusslingor längs med takås och torn samt i var och vart annat träd så skulle man liksom inte se skogen av bara träd (eller ljus). Nu är det väl ingen som kommer på att våldföra sig så på en gammal kyrka men på privata hus har det börjat synas mer och mer utomhusdekorationer som följer i hysteriska USA:s kölvatten. Visst är det mysigt att gå och vänta till ljuset av adventsstakarnas sken men det blir liksom lite to mutch liksom.

Varför måste varje offentlig byggnad dränkas av ljus? Har vi inte sparbeting i december månad? Vem behöver allt detta ljus under kvällar, nätter eller helger? En adventsstake i vartenda fönster där man har kanske 20-40 fönster är det rimligt? Är det för att de förbipasserande ska tänka ”ojj, vad mysigt det är inne på Försäkringskassan, Lantmäteriet etc… eh… då har de missat något väsentligt. Att översålla är inget mysigt och… hur ser elräkningen ut sedan och vem tar budgetansvar för den? Borde inte alla Kommun-, Läns- och Stats- relaterade instanser tänka lite mer på både budget och miljö?

För vi har väl ännu en slogan som heter Ekokommun Gotland? Ta ansvar och släck lampan när du inte är i rummet/på jobbet!

Fest hela veckan lång…

Jag har en längre tid försökt förstå mig på alla koder, på tillsatser, som finns med i innehållsförteckningarna på våra matvaror. De finns där för att kompensera kvalitetsbrist i råvaran. Kvaliteten på råvaran beror på hur hårt det raffinerats. Hur hårt det raffinerats beror på hur mycket pengar producenten hoppas få ut av en råvara. Ju mer de kan få ut av produkten ju mer kan de sälja. Ju mer lättåtkomligt som maten blir, desto mer tillsatser får konsumenten räkna med.

Detta samtidigt som vi i västvärlden köper och äter betydligt mer än vi behöver. Låt oss tänka tanken att matproducenterna slutade använda tillsatser, som t.ex. socker, färgämnen, smakämnen i maten o.s.v., desto dyrare skulle vår mat bli. Desto mindre skulle vi ha råd att köpa. Desto mindre skulle vi äta. Desto mindre onödiga tillsatser skulle vi få i oss. Desto mindre övervikt och ohälsa skulle vi drabbas av.

Och…

Desto mer festligare skulle det bli den dagen man tar sig råd att köpa hem det där extra.

När jag var barn så fick vi läsk vid två tre tillfällen OM ÅRET. Julen minns jag särskilt för då fick vi var sin stor läskflaska, den var på ca ½ liter tror jag. Då var det FEST! Vi drack oss mätta på julafton. Men det är en väsentlig skillnad mot dagens tillgång av läsk. En del barn dricker läsk som om det vore vatten. Och barndiabetes ökar. Kan det möjligen finnas en koppling?

Som barn så visste vi att ”nu är det fest” på riktigt. Det var den där dagen då man tog sig råd att satsa extra på fin mat. Man la ner mycket omsorg om att tillaga efter konstens alla regler och hade särskilt fina uppläggningsfat och tallrikar för att förhöja den festliga måltiden. Idag är det ingen konst att få till ”extra smarr bara för att man är lite sugen” men eftersom det är så behandlat så blir konsekvenserna så fel.

Har vi bitit oss i svansen när vi ropat efter billigare mat? Är dagens snabbmat bara straffet för vår egen girighet?

idag ingen blogg

Fejsa ett ansikte…

Jag har svårt för att minnas ansikten. Ibland när jag träffar folk på ”fel” plats så känner jag inte igen dem. Det kan bli lite märkligt ibland, som om jag är dryg och inte ids hälsa eller så. Men de har kanske sin ”lediga” min eller helt enkelt bara befinner sig på en plats där jag inte brukar träffa dem.

Sen finns det människor som jag känner igen även om jag aldrig ens har pratat med. Några ansikten är liksom återkommande ute på stan. Man vet att man sett honom/henne förut men har inte en susning om vart. Hur många gånger har man inte påbörjat en hälsning för att sen lite generat försöka göra det ogjort när man inser att det inte är en vän, inte ens en bekant eller bekantas bekant, utan bara någon man passerat ute på stan tillräckligt ofta för att man ska känna igen dem.

Det kan vara den där kassörskan som man alltid säger hej till när man handlar. Men när hon är ledig så… inte säger hon hej till alla hon träffar på för det. Men jag kanske får en sån reflex att hälsa… eh eller inte… inser man strax

En gång så var jag ute och letade efter ett medeltida hus. Jag hade hamnat i Väskinde. Jag fick gå in på en gård och fråga lite. Det kom ut en kvinna och mötte mig och henne känner jag ju… jag sa först nämen heeej… eh... eh… vänta nu... eh.. haha... nej nu förstår jag… inte… det vill säga jag blev helt förvirrad i huvudet. Hon var så bekant så jag var helt övertygad om att jag hade snackat med henne flera gånger och på ett nära håll dessutom… sen fick jag tänka så det knakade… och det snabbt… jag höll ju på att skapa en riktigt pinsam situation… inte arbetade hon inom handikappomsorgen väl?... eller som kassörska… inom vård då?... oj… jaaaaaaaaaaa… så fattade jag… det var Julia Bendelin som precis blivit kändis genom nya TV-kanalen ”Gotlandskanalen” vilken jag försökt följa med i. Så kan det gå. Hon tyckte nog jag var lite väl påklistrad men va tusan skulle jag göra. Hela mitt egentliga ärende fick en lite skamfilad inledning men det fick ju gå…

En dag stod jag i kassakön på Ö&B… före mig var det två män… den precis före mig verkade så bekant… jag grunnade en bra stund… blev riktigt irriterad och jag vet ännu inte vem han var. Den som var före honom tittade jag också på. Han var en total främling för mig.

Så tänkte jag på att det på ön bor ca 57 000 invånare och att jag har en liten umgänges-grupp och en bekantskaps-grupp och en känner-till-grupp och så en stor har-inte-en-susning-grupp. Jag undrar hur stor grupp det ska vara för att man ska bli bekant med allas ansikten?

Så om du nu ser mig ute på stan, helt likgiltig till ditt leende eller viftande hand så kanske det bara är så att jag inte känner igen dig och därmed tänker/tror att du hälsar på någon annan… eller om jag plötsligt smilar och fånar mig mot dig därute på gatorna så… är det ingen vardagsflört utan jag tror bara att du och jag är bundisar… bara jag nu kommer ihåg från vart…

Nu är det jul igen och nu är det jul igen och…

Jag har ingen önskelista och ingen kommer jag att skriva. Jag menar att om ”någon” tänker ge mig något så får ”någon” använda sin fingertoppskänsla… så det så… nej, faktiskt… jag behöver inga julklappar för att finna julefrid. Jag är som sagt ganska anti-jul och det går igen i allt, även julklappar. Men visst har jag tänkt på saker jag tycker att jag behöver för att leva ett extra-plus-vardagsliv. Frågan är om det måste en julafton till för att få dem? Kan ”någon” inte köpa det vilken vardag som helst? Jag vet, jag är skittråkig men jag har lite svårt för detta med att ”byta grejer med varann” och samtidigt dränera plånboken.

Men okey, Om jag nu skulle ha varit pro-jul så kanske jag skulle haft en diger önskelista. Som den här:

Långkalsonger, mörkblå, svarta
Handskar, bruna eller svarta
Pannband, röd, svart, grå
Strumpor, div mönster av kul sort
T-shirts, svarta, blå, vita
Plånbok
Joggingskor
Promenadskor
Vinterboots
Lampor, att ha i vardagsrumsfönstret
Nytt köksbord med iläggsskiva och stolar
Nattduksbord, 2 st
Gardiner, till vardagsrummet, till köket och till sovrummet
I-Pod, med gps och internet och alla roliga grejer
Laptop, ned trådlöst bredband
Skrivare/kopiator/scanner, gärna laserskrivare

Och så fred på jorden, förstås…

Men faktum är att det mesta av dessa grejer är sånt som jag kan fixa på egen hand och då också vet att jag får rätt sort och slipper byta efter jul, dock inte freds-grejen. Den måste fler vara ense om och det brukar inte vara något man vill byta när man väl fått det.

Fast å andra sidan om man ser i många länder så verkar det finnas fler personer som inte ger sig förrän de dragit in sitt land i krig och elände för invånarna. Jag bor i ett land som inte har befunnit sig i krig sedan Karl XII:s krigshärjningar.

Jag undrar vad den karln hade i huvudet. Att vara kung i ett land som han uppenbart sket i och så dränera statskassan med att kriga mot olika länder. Förbaskade enfald! Fasen, hade han levt idag så hade han kunnat hoppa bungyjump, klättrat i Mount Everest o.s.v. för att få spänning, och fått leta andra sponsorer än att ta av statskassan och driva ut de egna invånarna i död och sjukdom.

Och hans idioti vill en del hylla?... Kan man inte börja dyrka Roland Cedermark för hans dragspelslir istället? Skulle vara samma typ av idioti men mindre sorgligt att beskåda… eh... Nåja…

Hur som helst så fick jag en sån där varm god julstämning häromkvällen. Jag passerade två tjejer från Alléskolan som stod och samlade in pengar till barn i Moldavien. Varje allmänbildad person vet hur barn i Moldavien har det, jämfört med hur svenska barn rent generellt har det. FAN I MIG, den där Alléskolan fostrar en god human insikt hos barnen. Vem som än ligger bakom dessa idéer så är den personen värd att uppmärksammas.

Jag vet inte om jag får tillfälle att göra någon god gärning inför jul så jag kan linda in mig i den självgoda värmen och känna mig fullt värdig att må gott till jul… men jag vet att jag ska försöka…

Gnällkärringen som kom av sig

Här går jag och betalar dyra pengar för att få gå till läkaren och förväntar mig att få samma service som alltid, en axelryckning till svar på mina frågor och blir grymt ”besviken”… det började bra... läkaren var helt ny för mig... toppen tänkte jag… en inhyrd läkare som stannar högst 14 dagar… En sån som redan åkt härifrån rent mentalt… jag satt i korridoren utanför hans rum och laddade och laddade… hur inleder man ett bra samtal med en läkare som sen inte ska bry sig?...

Han ropade upp mitt namn och vi gick direkt till undersökningsrummet… pang på bara… av med brallorna sa han… nåja ungefär… och så kände han och klämde och… till min fasa…

Han fann ett problem.. en krämpa.. en diagnos… jag blev helt stum... och då hade han inte undersökt det jag gick dit för!!!... Utan mina knän som knakar och knastrar... Jag visste nästan inte vad jag skulle säga… ända sen jag var i 20-årsåldern har jag sökt och frågat om detta och ingen… INGEN … läkare har sett något fel!?!...

Jag fann mig och frågade om svullnaden på baksidan av knäna... Eh… det hade han ingen information att jag hade problem med… ja men, sa jag, det var det jag sökte för… oj då svarade han och kollade… jodå… det är en tydlig ”Bakerscysta” du har, ingen tvekan om den saken…

Sen gick vi in på hans ”kontors”rum och han visade med bilder hur knäet ser ut när man har Bakerscysta. Han föreslog bland annat kräm och tabletter mot muskelinflammation OCH han sa att jag skulle skickas till röntgen för att undersöka om jag har artros i knäna!!!!... dessutom toppade han allt med att säga att det var fyra år sen jag tog sänkan och det kunde vara bra att se hur det var ställt med inflammationen

Jag gick som i rus därifrån. Hur i hela friden har han ramlat ner här i Visby? En läkare som lyssnar och kan ställa diagnos i samma person.

Att det sen strulade med överföringen av e-receptet till apoteket det kan jag överse med. Men jag är helt förundrad över att jag efter 30 år blivit lyssnad till i denna fråga.

Jag förstår att detta äventyrar min position som aspirant på ordförandeposten i hypokondrikerföreningen men fan i mig… det är det värt!...

Jag har drabbats av hypokondriska besvär idag… igen

Jag var på fest i fredag och idag har jag en olidlig värk på baksidan av knäna. Det är samma värk jag förut fick när jag cyklade med min förra cykel på långturer, fast då i armhålan! Och bakom knäna när jag gått min vanliga ”runda” med den hastighet jag VILL gå i. Cykeln blev stulen och min nuvarande har en slags ”tant”-ergonomi som gör att jag inte kan sitta på samma sätt och det kanske är lika gott det då… min runda har jag fått trappa ner ganska rejält på eftersom jag får sån värk.

Men den här gången fick jag det av … dans. Jag steppade och hoppade runt ganska hyfsat där på festen och kände mig rätt cool och vital då. Nu… är det annorlunda. Jag har som en boll på baksidan av knäna och det gör ont, det gör ont, det gör ont!...

Jag har alltid haft värk i kroppen. Första gången jag sökte läkare för att få svar på vad det kunde vara så fick jag svaret att det var ”växtvärk”. Att jag var 22 år var tydligen underordnat. Sen har jag besökt läkare regelbundet genom åren när jag liksom samlat på mig värk, irritation och motivation, för att försöka reda ut en gång för alla vad det kan vara och vad jag kan göra för att bota, lindra, undvika försämringar i framtiden. Men det har varit i stort sett samma svar varje gång. Det har alltid lutat åt att det har med ”åldern” att göra. Numera ÄR det tydligen definitivt åldern.

Sist jag besökte en läkare för detta så var det då ”åldern” och jag blev så djävelusiskt förbannad på det där lättköpta svaret. Jag blev direkt otrevlig mot den läkaren den gången, kan jag medge, men jag är trött på att vi kvinnor alltid viftas bort som oviktiga. Tänk långsiktigt nån gång. Hjälp mig att hålla mig frisk. Jag planerar att leva länge och jag vill slippa vara beroende av hemhjälp och belasta kommunen med kostnader för mina krämpor så långt som möjligt. Det är en otrevlig känsla att känna att man måste börja varje samtal med läkare med ”jag vill inte bli sjukskriven”, ”jag vill inte ha sjukbidrag” eftersom det verkar som att man alla klassas som lata/parasiter idag.

Jag tycker att Vårdcentralerna borde satsa på Idrottsläkare, på samma sätt som de (på Gotland i alla fall) satsat på psykologer, på varje Vårdcentral, för att få ner den psykiska ohälsan. Jag tror nämligen att ”vanliga” läkare inte har rätt kompetens att hjälpa folk med friskvårdsrelaterade krämpor. Trots det är väl friskvård/sport/idrott en stor del av de skador de får ta hand om? Och en stor del är väl alla dem som aldrig rör på sig? Friskvård är skitviktigt men det måste göras rätt utifrån varje individs förmåga. När man får problem med det så borde det finnas hjälp med det. Jag har tränat på gym och jag älskar att gå långa sträckor och cykeln är mitt ”andra jag” men värken i kroppen blir jag inte av med.

Så… nu ska jag till farbror doktorn igen med mina knän. Nu är jag taggad. Jag har själv snokat på internet och sett att det finns något som heter slemsäckar som kan bli inflammerade och jag tror nu att det kan vara det jag drabbats av. Fast om jag nu säger det till läkaren så kommer han säkerligen att göra den klassiska läkargesten… fnysa.. och jag får gå hem och känna mig som en hypokondriker… igen

Det vet väl alla vad som krävs för att bli ordföranden i Hypokondrikerföreningen?... Jo

man samlar på sig så många symtom som möjligt på en sjukdom/syndrom och sen går man till läkaren och får konstaterat att man inte har den.. då kan man bli nominerad till ordförandeposten och jag ligger nog ganska bra till just nu… eller är du värre?

Women rules i omsorgen

Jag arbetar i ett kvinnodominerat yrke. Det märks särskilt väl på t.ex. en personalfest jag var på i fredags. Det var i Kongresshallen i Visby och det var minst 200 personer där vara 90 % var kvinnor. Man skulle då tänka att tonen var bitsk eller tråkig men…

Då har man inte varit på handikappomsorgens fester. Vi har en fördel av att vi arbetar med personer med förståndshandikapp. En sak man lärt sig genom jobbet är att ”ÄR DET FEST SÅ ÄR DET”. Jag brukar regelbundet vara med till FUB:s medlemsfester. Det är alkoholfritt och sker mellan 19:00 och 21:30 varje gång. Så är det, men det är ju inget hinder att ha fest för det… från samma stund som musiken börjar till sista ackordet så dansas det och man avbryter endast för en kort paus för att dricka vatten/läsk/kaffe. Det är fullt ös hela tiden!

Nåja, vi personal idkar som regel starkare drycker men för övrigt så vet vi att relaxa och ”kasta ankaret för här seglar vi…” När vi väl börjat dansa så dansar vi så det står härligt till. Alla dansar med alla, man spexar och kör några schysta moves (om man nu kan några) allt medan klockan tickar på. För nu är det så GUDAGOTT bestämt att det ska vara rökfritt på offentliga lokaler, PRISA VÅRA POLITIKER FÖR DET.

Det är min fulla övertygelse att den största orsaken till att folk mått dåligt ”dagen efter” beror på rökförgiftning. Ingen vettig människa skulle ställa sig i ett garage, sätta bilen på tomgång och sen rocka loss ett par timmar i det oset med förklaringen ”vi har ju fest…”, ”jag festosar”!? Nej, det är underbart skönt att SLIPPA den förbannade giftpinnens närvaro! Bara de nu kunde ta bort rök-maskinen som ska skapa lite ”mysdimma”. Jag får ju hosta för tusan!

På festen i fredags så var vi arbetskamrater som arbetat ihop i 11 år på min nuvarande arbetsplats. Under dansens gång uppstod en märklig grej. Det kom till några gamla arbetskamrater från min förra arbetsplats, där jag jobbade i 10 år. Plötsligt stod hela den gamla arbetsgruppen i en cirkel och dansade. Vi har inte varit samlade på 11 år! Wierd och kul…

Jag har varit på Kongresshallen förut och jag tycker än idag att den är en aning för stor lokal. Häftig design men inte så mysig och den intima närvarokänslan vill liksom inte infinna sig. Så man går omkring och ser cool och soft ut… en stund. Sen ids man inte delta i ”spelet” mer utan blir sitt vanliga jag. Och då blir lokalen oviktig då går jag till baren köper en cider och dricker mig så snygg som det går… skål!

Källan till all sortering heter Källsortering

Jag är en fin människa. Jag källsorterar nämligen. Jag gör min samhällsplikt för infrastrukturen i Kommunen och för miljön. Men… varför ska det vara så svårt att få till utrymme till alla möjliga kassar man numera har för att sortera?

Under min diskbänk finns nu fem olika kassar för olika typer av sopor, Hushållsopor, plast, returglas, glas och metall. På köksgolvet står en papperskasse med papper och i klädkammaren har jag två kassar, en för tyg som ska kastas och en för tyg som ska till Kupan. Jag är så fin så jag nästan gråter av självgodhet…

Hur blev det så här? Jag menar... En gång i tiden, i det gamla bondesamhället så återanvändes allt och man hade nästan inga sopor att tala om. Vart tog deras sopor vägen? Okey jag vet, min morfar, han grävde ner gamla konserver och annat på bakgården så den gamla tomten är väl ingen idé att gå igenom med en metalldetektor så att säga.

Sen byggde vi upp välfärden och med den ”slit och släng”-mentaliteten. Det fanns alltid nytt att köpa i affären så man behövde inte vårda. Idag är det också så att de elektroniska produkter som du köper är mer oekonomiska att laga än att köpa nya.

På 1970-talet vaknade det dåliga samvetet. Vi kom på att våra resurser inte finns i oändlighet och att miljön tog mycket stryk på grund av vårt levnadssätt. Den första gången jag blev medveten på riktigt om kris i miljön var 1972. Då blev det en oljekris i Sverige. Man släckte ner var annan lampa i gatutrafiken och man hade körförbud på söndagar under en period. Man skulle DUSCHA i stället för att bada och det skulle endast vara en snabbdusch. Man skulle inte spola så ofta på toaletten och man reglerade värmen i husen. På med raggsockorna!

En annan sak som var annorlunda då var blöjor. Själv hade jag cellstoff och gammeldags plastbyxa som bebis. Sen kom engångsblöjorna som en befrielse. Min kusin, som var bebis på 1970-talet, hade allergi så hennes mor, för män gjorde ju inte ”kvinnosysslor” på den tiden, var tvungen att använda tygblöjor, stackars dem. Fasen, idag är det absolut RÄTT om du ska räkna dig som helt miljömedveten. Dessutom har designen på tygblöjor förändrats sen dess.

Sen kom vi in i 80-talet då man liksom la lite ”bingo-bingo”-filter över det hela. Köpruschen var i full speed tills man i slutet av 80-talet började se det orimliga i vårat resursslöseri.

Idag kan vi visa vår duktighet genom att gå med i den nya folkrörelsen som heter KÄLLSORTERING. Vill man se hur vi svenskar liksom älskar kollektivets drivkraft så besök Källsorteringsstationen i Visby en lördag förmiddag, ”En riktig karl sorterar själv”. Ja, jösses vilken folkhop det är där. Alla har något att slänga, stort som smått. Alla har det numera det lättigenkänliga källsorteringssmilet i ansiktet. Som en ny religiös rörelse där alla går med strömmen så deltar man i miljöandakt och ger sin kollekt till återvinningen. Som de kunde ha sagt i den tecknade Robin Hoodfilmen: ”Prisa miljön här kommer återvinningen!”

På min arbetsplasts är vi i startgroparna för att börja men den nya ordningen som gäller enligt Kommunens sorteringsregler. Ytterligare en sortering ska till, ännu ett krångel för personer med begåvningshandikapp att förstå sig på. Men vi har inte kastat in handduken. Nej, som de tappra miljökulturbärarna vi personal är, så har vi genast utarbetat en begåvningsanpassad instruktion för var och hur man ska kasta sina sopor. Den är tänkt att fungera både med bild-, text- och ljudstöd. Känn på den! En trippelanpassad källsorteringsom kan användas för personer med förståndshandikapp, barn, äldre, invandrare och alla vi andra, jomän, en äkta Boendeassistent lämnar inget åt slumpen! Ska återvinning vara för hela folket så ska det vara för HELA folket. Vi drar vårt strå till stacken (eller vår sopa till stationen) hur gör du?

Min dag i ”saltgruvan”…

Jag har en grundinställning och det är att ”det ska vara kul att jobba” och jag har turen att ha ett arbete som intresserar mig mycket. Jag arbetar som Boendeassistent inom handikappomsorgen här i Visby. Man skulle kunna kalla det för att jag är en ”coach i vardagen” för personer med olika typer av funktionshinder. Jag hjälper personer att fånga (var)dagen och att få ut något gott av den samt att få till någon extra guldkant någon gång då och då. Att ha kul kan också vara att bidra till att arbetspasset/dagen blir trivsam för mig själv, mina arbetskamrater och för de brukare jag är anställd att hjälpa.

Det innebär inte att jag är en medgörlig ja-sägare som alltid går med strömmen i alla lägen. Nej, jag kan bjuda på motstånd både i diskussion med kollegor men också i mötet med en brukare. Med det menar jag att det är nyttigt att inte alla tycker lika hela tiden eller att man ”håller med” i alla lägen. Kanske brukarens önskemål inte fungerar i praktiken, att förväntningarna är för högt ställda. Då måste jag visa på förståelse och respekt men också klokhet och beslutsamhet. Det är inte fel att säga ”nej” ibland, utan det kan tvärtom vara tecken på god överblick över situationen.

Likaså gäller oss kollegor emellan, att vi behöver inte alltid tycka lika men i slutänden måste vi ha en överenskommelse om hur arbetet i praktiken ska skötas. Att gemensamma beslut ska följas av alla, oavsett vad man tycker om beslutet. Om det känns fel på något vis så får man ta upp det till en ny diskussion. På min arbetsplats diskuterar vi regelbundet återkommande ämnen som etik, moral, pedagogik, rutiner, motivation m.m. och det är oerhört stimulerande att finna nya infallsvinklar eller lösningar på ett gammalt problem, stort som smått.

Om mitt arbetsuppdrag så kan man säga att jag organiserar, strukturerar och skapar möjligheter. Det vill säga hjälper till att en person får sitt hem rent, att få tvätten tvättad, disken diskad, maten handlad och tillagad, kroppen duschad eller soporna utburna. Det innebär också att jag ska försöka skapa förutsättningar för att en person kan få komma hemifrån och få lite miljöombyte och socialt umgänge. Det kan ske genom fasta aktiviteter som återkommer varje vecka eller genom spontana utfärder i vårt gemensamma samhälle. Eller kanske att de kan bjuda hem någon på kaffe/mat/DVD osv. Helt enkelt att få leva ett helt vanligt liv, ett sådant vi icke-funktionshindrade gör och fixar utan att tänka på det så nämnvärt.

Allt detta ska ske utifrån den enskildes egen förmåga och önskemål. Det är ju faktiskt så att funktionshindrade också kan vara lata och bekväma eller t.o.m. vill bara byta dag för en aktivitet. Hur många gånger har inte jag ändrat tvättid i tvättstugan bara för att jag inte hade lust att tvätta utan ville ligga i soffan och glo på TV i stället! Allt detta ska jag vara uppmärksam och ha förståelse för och kanske se till att hitta alternativ till.

Det jag får ut av allt detta är den glädje, humor och värme som min arbetsplats genomsyras av. Det är en så skön känsla att få ge och ta så mycket människor emellan. Jag säger inte att mitt arbete är lätt eller utan motgångar. Det krävs både utbildning och många års erfarenhet för att greppa på djupet alla de svårigheter vi har att arbeta med. Men just denna kunskap som vi har gör att vi har goda rutiner och goda viljor för jobbet. Vi är proffs helt enkelt, och såna snyter man inte ur näsan hur som helst och det även om vi inte får 24 % löneökning för detta som vissa chefer får av andra chefer, dvs sina kollegor samtidigt som vi andra får dras med sparkrav.

VAR köper en RIKTIG kvinna kläder?

Igår gjorde jag ett tappert försök att finna något att köpa till en fest som jag ska på imorgon. Jag var fullt påbylsad p.g.a. vädret så det var verkligen en utmaning att gå de trånga varma affärerna och leta bland de överfulla klädhängena. För det är trångt i många affärer. De har verkligen överlastat varje klädstång med nya fräscha kläder som är tänkta att få vilken ”shopoholic” som helst att börja dregla och gå i spinn. Men…

För mig en helt vanlig mogen kvinna med några fler kilon än vad som är gångbart i Vecko Revyn, för mig är urvalet kraftigt begränsat. Jag har arbetat nästan hela mitt vuxna liv och har en stadig inkomst. Det blir t.o.m. pengar över i månaden OM jag nu skulle vilja shoppa något. Men när jag går till affären för att finna något kul att lägga mina pengar på så blir jag lika besviken nästan varje gång. Okey, jag är inget modeorakel och jag är väldigt praktiskt lagd. Jag har kanske rent av ett ”manligt sinne” vad gäller kläder, d.v.s. det ska vara stilrent och funktionellt. Men för tusan, kan ni inte ha liknande för oss kvinnor. Det är så mycket hafsåkrafs och detaljer samt skärningar så man känner sig helt snurrig om man ska ha det på sig. Jag menar inte att man ska låta bli dekorationer men varför måste det vara så kortlivade lösningar. Kläderna verkar vara utformade så att man tröttnar på dem inom någon månad men kanske är det tanken bakom? Men det är där jag får problem…

Varför kan inte klädeskedjorna och designers fatta någon förbannade gång att svenska folket blir längre och grövre till kroppskonstruktionen. Och man får tycka vad man vill om att ”svenska folket blir bara allt fetare…” men det är ett FAKTUM och borde inte marknaden styra vad affärerna ska erbjuda? Eller vill man inte ha pengar som kommer från för långa, för breda, för gamla och för feta människor? Är det genant att ta av mina pengar?

Så klädesaffärer varför har ni ett utbud som vänder sig till kvinnor som är så smala att de nästan ser ut som ”vandrande pinnar”. Jag brukar skämta om att såna affärer är sponsrade av Anorexiaföreningen men jag undrar faktiskt helt seriöst, varför har ni inte kompetens nog att se hur svenska folket verkligen ser ut? Kanske borde ni byta rådgivare och inköpare?!!! Jag är helt övertygad om att om ni skaffade kläder som verkligen tilltalar kvinnor så kanske ni skulle få bättre rull på businessen! Jag vet många kvinnor som resonerar som jag så det kan inte vara gripet helt ur luften. Jag kommer aldrig låta mig ”övertalas” av reklam och impulser att köpa kläder som jag egentligen inte gillar och som sen får hänga i garderoben, i väntan på att ”jag bantat lite…”. Jag vill ha kläder som passar, som ser snygga ut och som gör mig glad!

Apropå mode så har jag en fundering. Den kanske är ordentligt späckad av fördomar men det är ju smala människors om överviktiga också så det jämnar väl ut sig?... nåväl.. En fundering som sagt... De riktigt stora modeskaparna har varit/är homosexuella män. Kan det vara så att det påverkar att dagens modeideal är att kvinnor ska se ut som anorektiska pojkar på 14 år?

Min sambo älskar både mig och min kropp. Det vet jag och tvivlar inte en sekund på att jag ser ut som en kvinna som män vill ha! Så se till att skapa kläder som kvinnor vill ha!

en blogg till i samma äne http://jensengotland.blogspot.com/2009/02/kvinnors-kroppar-vs-marknadens-klader.html